onsdag 30 september 2015

Intervju - 138:an




Pennan är mäktigare än svärdet men störst av allt är kärleken! Close-up, blögga, DS-13 -era Hard Core, krustader och Instagram... efter alla dessa jävla år, Stolthet och fördom ger er den definitiva Christoffer Euler Röstlund Jonss... nä fuck it - 138:an - intervjun! Likeforgettaboutitba. 


Du har ju i ganska många år nu skrivit om hardcore och annan skränig rawk. Mest känd kanske från Close-up och egna bloggen "just cant hate enough". Hur började det hela och har du alltid gillat att skriva? Är du utbildad journalist? Vilka andra publikationer har du figurerat i?


Karl Backman (T-55’s, AC4, Vectors) skrattade åt mig härrom månaden när jag sa att jag visst läst journalistik – på folkhögskola. Så ja, om du räknar två års studier på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå som kosher, så är jag utbildad journalist. Det var på 1990-talet. Innan internet. Det första jag någonsin skrev var en intervju med lokala UÅHC-bandet Shield. Den publicerades i Västerbottens-Kuriren, där jag tjatat mig till en plats eftersom jag tyckte att de behövde någon som skrev om den lokala undergroundscenen. Sedan dess har jag skrivit/jobbat på: Västerbottens Folkblad, Close-Up, Sweden Rock, TT Spektra, Stockholms filmfestival, Aftonbladet, Allt om Stockholm, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, TV4, Metro, City och UR. Just nu jobbar jag på Direktpress som gör lokaltidningar i Sthlm. Jag jobbar ute i stadsdelen Skarpnäck, en förort (inleder lite mjukt med att erkänna att jag faktiskt älskade dig i close-up och på din blögg. Har du nånsin älskat Christoffer?/red).


Ville du verkligen döda det där franska black metalbandet som du sågade i Close-up då way back när Göran P-pride fortfarande ägde scenen (pallar inte leta upp blaskan o kolla vad de hette)?


Eftersom jag inte heller orkar leta upp tidningen kan jag ärligt säga att jag har absolut ingen som helst aning om vilket band du menar. Men jag dristar mig till att säga att nej, jag personligen ville nog inte döda dem på riktigt. Det var säkerligen en metafor för att deras existens är oviktig för mig och jag skulle inte reagera om de gick ur tiden som band och människor. Det är i och för sig relativt få människor jag bryr mig om de dör eller ej. Gällande musiker är det nästan ingen. Allting dör.


Du har ju lirat i en del band genom åren men vi skiter i det där cv-runket. Lirar du nått idag?


Jag spelar i Riwen. Bas. Det är jag, Marita, Johannes från Cult of Luna (å fyfan/red.), samt Fredrik och Christian från Totalt Jävla Mörker. Vi släpper debutalbumet ”The cold” den 28 augusti. Du kommer att hata det. Det är hardcore. Sedan har jag och Lucas från Diagnosis? Bastard! börjat fnula med ett stökigt projekt kallat Prisão. Eftersom vi båda har brasilianskt blod i ådrorna blir det sång på portugisiska. Viktor (Diagnosis? Bastard!, Nitad, Sonic Ritual, Pig eyes) (ey glöm inte Dims Rebellion skinhead/herbert pride!/red.) spelar trummor. Vi får se vad det blir. Vi har bara hunnit repa ett par gånger (blir nog skit, lira oi! eller herbertpop istället./red.).

Let´s rawk!



Du har ju genom åren blivit lite av såväl ett runk- som hatobjekt. Egentligen - du är en hardcoresnubbe som tycker och tänker saker om musik och samhället, so whats new? Vad tänker du själv om all kontrovers?


Det är en bisarr känsla att få sms från vänner som är betydligt mer kända än vad jag är, där de skriver ”det är helt sjukt, du behöver bara gå ur sängen för att någon ska bli kränkt och förbannad”. Vad jag själv tycker om det är olika från dag till dag, från situation till situation. Nästan alltid är jag obrydd och skrattar åt det. Jag har aldrig varit en människa som ser ”bra stämning” som ett ändamål som helgar alla medel (se svaret på fråga 5 som exempel). Men, givetvis, vissa dagar kan jag bli lite knäckt över att människor som inte känner mig fantiserar och sprider direkta lögner. Jag tycker att vill man hata mig, fair enough, då finns det tillräckligt med sanna orsaker. Det behövs inget hittepå. När människor jag trodde var vänner och kompisar hugger en i ryggen, det känns såklart jävligt mycket värre än totala främlingar som snackar skit. Det är väl också därför som det är det vanligaste textämnet inom hardcore (precis - alla skrålar med i NY Crew/Friend or foe men sen är de ändå fitt...eh jag menar kukar i slutändan!/red.). Men, ja, egentligen, som du säger: det är rätt märkligt. Jag är inte ens aktiv i någon scen på något nämnvärt sätt och har inte varit det på rätt många år. Ändå är jag så pass viktig att folk önskar livet ur mig i låtar? Det säger väl mer om hur vital den svenska
hardcorescenen är, än hur jag är som människa.


Du har ju gjort dig känd som en oi- och skinheadhatare också. Varför detta oresonliga hat? Är det bara för att du vill, likt rasisterna, ha nån grupp som du helt kan avhumanisera och hata loss totalt på? Är det inte också ironiskt i och med att du kommer från Umeå där ju alla skins alltid varit extreeeemt snälla, rena rama Alfons Åberg/Alfons Åbergs farsaskins ju (and i mean that in a good way)?


Jag tycker väl först och främst att musiken som hör till den subkulturen är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt jävla dålig (fel. Den är oftast riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt bra/red.). Och sedan tycker jag väl att subkulturen i sig på det hela taget är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt jävla korkad. Jag vet inte om det innebär att jag ”avhumaniserar” någon genom att tycka att de är töntar eftersom de vigt sitt liv till något så pass meningslöst som märkeskläder och förmågan att klara av att skrika ”Oi!” på hyfsat rätt ställe i en låt som handlar om att gå på puben och spöa någon som håller på fel fotbollslag (kan ärligt inte komma på en enda oi!-låt som handlar om det men vaddå, håller du på HIF eller?/red.)? Men är det så ber jag om ursäkt (klä sig propert är a och oi! för var anständig arbetklassgrabb/dam, och att fula ner sig för att det "chikt" är ett smutsigt medelklassprivilegium. Borde väl en "fookin´journo" som du veta. Och skrika oi oi i tid och otid kan jag faktiskt gå i god för att INGEN skinhead sysslar med men det verkar som att en del "dudes" tror de ska göra det när de lyssnar på musik de tror är oi!, läs: klicken som var på Criminal Damage i Köpenhamn -08, fniss!!/red.) . Alla lika, alla olika. Och några av mina bästa vänner är skinheads! (säääääkerrt/red.) Gällande ironin med Umeå och dess kramgoa skins: jag slutade förstå ironi för 15 år sedan. Verkligheten är alldeles för uppknullad för att ha koll på ironi. Beklagar (det var för fan inte jag som var ironisk utan situationen - trögmasoppa till lunch?/red.).


Samhället. Vad tycker du? Vad röstar du (om du gör det)? Är du politiskt organiserad?


Samhället skulle kunna vara bättre. Det skulle även kunna vara jävligt mycket sämre. De första valen då jag fick rösta struntade jag i det på grund av att jag inte trodde på systemet. Jag såg mig väl som någon sorts frifräsande anarkist. Det gör jag inte längre. Inte för att systemet är felfritt, utan för att det inte finns något bättre för tillfället. Jag kan känna ett förakt för människor som inte orkar rösta, eller röstar blankt, eller på Kaller Anka-partiet. Visst, håll fast i din lilla textlapp med ”Dom ljuger” nedpräntat, som någon sorts helig talisman, medan du rabblar ”alla politiker ljuger och hycklar” som ett mantra. Okej. Men det finns grader i helvetet. Det finns gråskalor. Och vi har ett rasistiskt parti som närmar sig 20 procent. Och så länge du inte röstar mot dem, är din lathet ett agerande för en sämre värld för alla. Och det är bara rakt av motbjudande (pride och respekt för detta mogna ställningstagande. Sitta o va häftig o bränna röstsedeln när mina ungars skola/arbetslösa polares/sjukskrivna släktingars levnadsförhållande står på spel? Fuck that!/red.). Jag var inför det senaste valet aktiv medlem i Feministiskt initiativ under en kortare period (naaaaw, det gick säkert hem på krogen/red.). Sedan kom jag fram till att det var allt för mycket i deras politik jag inte stod bakom. Så jag gick tillbaka till att rösta på det jag alltid röstat på: Vänsterpartiet (Rimligt de är ju minst skitdåliga men det vore bättre om du engagerade dig rejält i klasskriget istället, varför inte gå in på www.arbetarsolidaritet.org och förkovra dig lite, kan swisha en slant till stridsfonden?/red.).


I likhet med en hel del "sköna" hardcore dudes så gillar du metal och verkar tycka det är ball. Förklara varför för mig som tycker att det är ungefär lika coolt som att spela drakar o demoner? Är det inte bättre att älska till Joel Alme och sånt?


Jag vet inte vad som är mer provocerande och fel: att du kallar mig ”skön” eller att du särskriver ”hardcore” och ”dudes” (det är för att jag menar att du är en hardcore dude och inte en hardcoredude och skön är ju vad alla sånna tycker att de själva ärs å/red.). Men! I alla fall! Jag har lyssnat på hårdrock sedan 1984 och älskar det mer än livet. Mina favoritband har sedan jag var 15 år varit desamma: Judas Priest, Black Sabbath, Venom, Motörhead, Poison Idea. Jag kan nog egentligen inte förklara storheten i det för någon som tycker att reggae är rimlig musik, och inte bara en felande länk i mänsklighetens genetiska utveckling. Men för er som läser det här kan jag summera min inställning så här: älska hårdrock, hata hårdrockare.


Du verkar känna Esse?


Känner och känner: vi sprang väl på varandra på den tiden jag var som mest aktiv inom scenen. Och vi bråkade väl på internet redan på 1990-talet. För ett par år sedan när Bäddat För Trubbel spelade på Strand kom han fram till mig och skakade hand och sa att vi har väl inget otalt, vi kan väl vara kompisar ändå. Och det tyckte väl jag med då jag inte mindes en sekund av vad vi bråkat om för mer än tio år sedan.


Känner du Pike?


Känner och känner: vi sprang väl på varandra på den tiden då jag var ute i svängen i Stockholm, innan jag blev ensam förälder på halvtid och inte kunde gå på prick varenda spelning i stan. Ett tag motionssimmade vi båda i Västertorps simhall. Det blev rätt tyst och oavslappnad stämning bland alla andra i duschen när vi var där samtidigt på grund av, tja, två väldigt stora män med extremt mycket tatueringar som står och snackar skit. Att han saknar ett ben gjorde väl sitt till också. Trevlig kille (ser det framför mig, två modern urban street legends som står och sköljer dicken bredvid varann. Påminner mig om en gammal vits som Käftssmälls-Jocke drog back in Schyman era: Två flyhänta gitarrister står i duschen. Plötsligt säger den ena till den andra: "vafan runkar du?" varpå den andra svarar: "vaddå får jag inte tvätta min kuk hur snabbt jag vill eller?"/red.).


Du verkar ha/ha haft issues med Bäddat för trubbel vilket tydligen ska ha att göra med Skåne? Sen sitter du själv som Umeåbo och bor i the town not to be speaken of. Borde vi inte alla hålla ihop mot fjutt-town?


Det var ett så kallat ljug. Jag har inget emot Skåne. Eller, det är väl klart jag har. Det har väl varenda rimlig människa? Men i just det här fallet handlade det bara om att den skånska rockmusik som Bäddat För Trubbel sysslar med inte är min grej. Dock har jag reviderat den åsikten nyligen då deras senaste skiva har texter som beskriver mitt eget liv perfekt just nu. ”Om det verkar ganska mycket som att jag har gett upp – jag har gett upp” är min sommar 2015. Nedsläckt men med självinsikt i mörkret (kom igen nu Chrille det finns fortfarande hopp, raka skallen, sträck på ryggen, sitt bredbent - det kommer gå!/red).


Gillar du Urban Savage?


Lyssnat på skivan en gång. Inte riktigt min grej, men där fanns något som jag ändå uppskattade en smula. Som att ”Wolves” hade kunnat vara en W.A.S.P.-låt. Älskade trumljudet. Bra folk i bandet. Ska lyssna mer på stubben (ptja, bra på att slåss iaf/red.).


Hardcorepunk som motkultur eller tidsfördriv? Hur känner du kring saker som "scenen", "unity"(fniss) och att försöka förändra världen med musik?


Tidlös fråga! Respekt. Musik förändrar individer. Individer förändrar världen. Så ja, jag tror på hardcorepunk som motkultur. Men det tar tid, oceaner av tid. Vilket hardcorepunkare har svårt för att förstå, såvida det inte gäller hur lång tid det tar innan en 7” i 333 ex med handscreenat omslag tredubblas i värde. Har du bråttom med att förändra värden är det bättre att börja tro på Gud och flyga in ett stort jetplan i en skyskrapa, än att börja spela elgitarr. Jag har inga problem med de som ser hardcorepunk som bara motkultur, eller de som bara ser det som tidsfördriv, eller de som är som mig och ser det som både och. Jag har dock ingen önskan att känna någon unity med idioter bara för att de, precis som jag gör, älskar Discharge eller Judge. Som sagt: bra stämning och god ton är aldrig über alles.


Du hatar ju ska och reggae. Varför och varför är det kotym att göra det i hc-svängen? Jag har full respekt för att vi alla har olika smak men ofta känns det bara så jävla påklistrat (och inte sällan färgat av smygrasistiska sammanblandningar och generaliseringar av reggae, rastafari och "svart nationalism". Kommentar?


Se svar nummer fem. Med reggae kommer den extra starka tobaken (fett snygg passning - RESPEKT/red) att det ofta (nej, inte alltid) är en väldigt religiös genre. Och som i alla religioner är det bögar och brudar som krossas under den järnklacken. (det vanliga rövbajspratet således. Finns hur mycket reggae som helst som inte är religiös (researchen är med andra ord noll) + finns ju massa olika sätt att vara religiös på, olika sätt att kombinera detta med sina övriga ideal och politiska åsikter. Hata gärna homofobi men dra inte alla över en kam plus fakking se sammanhanget som exempelvis Rastafari växt fram ur - det gör ju alla vi vettiga i alla andra frågor?/red.). Jag har varken tid eller lust att lägga allt för mycket energi på sånt. Det är helt enkelt anti-hardcorepunk.


Jag tycker du ska ha kudos för att du aldrig haft en skäggfas, eller har du det?


Jag tycker du ska ha kudos för att du aldrig bildgogglat varken Riwen eller Sonic Ritual (varför skulle jag båda suger ju?/red.).


Några avslutande kommentarer till kidsen?


Allt är förgängligt (nej skinheads är för alltid/red.).


måndag 28 september 2015

Recension: Assac! - Suicidi Social LP




Turist i tillvaron har tillsammans med sex andra labels gett ut spanska Assac!s nya LP Suicidi Social. Bandet har några bast och ett gäng plates under bältet (med denna tre LP´s samt demos och en Comp.). 

Micke beskriver själv musiken som en blandning av Bostonsscenen och "lite europeiskt". Lite oklart vad som syftas med det senare men kanske litta Raw power? Kan väl tycka mig höra lite SSD osv om jag anstränger mig men mest tycker jag det låter som Agnotic Front - Victim in pain era - det blandas lite tuggande med snabba hetsiga punkutbrott, dock med en modernare och fetare ljudbild. Å andra sidan refererar jag som ett jävla rövhål - Å TREDJE sidan - det är ba hardcore, ett allmänt skrän och som alla inte vet ändå inte full on pride music. 

Jag får erkänna att jag inte blev jättebiten de inledande lyssningarna och förklaringen är enkel: muskelröjet som beskrivits ovan ackompanjeras bitvis av s k gris/häxsång som är så vanligt förekommande i grind- metal- och allmän rollspelsmusik. Jag spyr av det. Men det förtar inte hela nöjet. Det är överlag bra driv och schysst dynamik mellan tugg och rens. "Correcte", "Prestigi", "Manresa" mfl är alla goa bitar och näst sist på B-sidan dyker oväntat en cover på 4-skins gamla örhänge "Chaos" upp - med en rejält skruvad sax (eller annat tut vafan vet jag). Bra såklart, men går det misslyckas med sånt råmaterial? En helt ok platta om man gillar hetsig hardcore och pallar röra sig utanför svenneblaj/engelskaboxen.