lördag 31 augusti 2019

Recension: Bomber - Sheep 7"



Det tog en jävla tid från baka till kaka av denna EP och nästan lika lång tid till för mig atts haspla ihop en recension, men here goes:

Bomber har smattrat på ett tag nu och efter en första digital release och ett par prestigefulla gigs debuterar de så i det fysiska formatet. Bandet består av tämligen solida köttiga gobbar som hamrat runt i orkestrar som Odds Sods FC, Negatives, Löst Wörning, Skunks united och Fudge wax o bla bla.

Som väntat när något släpps på PST så är det gatupunk vi pratar om och jag tycker faktiskt att den sedermera utskällda benämningen streetpunk passar bra här. A-sidan rullar igång och det är ett bra tempo och rivigt ljud, tycker faktiskt att det låter en del Rancid på sina håll. Vanligtvis när folk skriver det om ett band så syftas det på något band som egentligen låter mer som Bombshell rocks, nån Hellcat-klon eller möjligtvis lite som nått av Rancids mer putsade senare alster. Här snackar vi dock gott drag alá Lets go-eran, även gitarrslingorna minner om detta. Samtidigt bryter Björns lagom raspiga stämma med brittisk accent av det hela, och Oi:ar på nått sätt upp skiten. 

Bandet är ju självproklamerade "sons av gråsosseri" vilket även går igen  i somliga texter, om att ge sitt liv för kneget till ingen nytta och välfärdsslakten. Även subulturella slavar avhandlas vilket får mig att tänka på saliga Wildcat Strike och deras "Subcultural slave"... bra där!

Den enda invändningen man kan ha efter de tre spåren på A-sidan är att det manglas i samma tempo - men vips får man en lugnare/tyngre sak på B-sidan i form av "Worn down, Thrown out". Följande "The Hammer" är en go bit som får mig lite att dra på smilbanden, Vindicate this! gjorde ju också en låt på liknande text-tema för typ 5 år sedan, som dock inte sett dagens ljus mer än en youtube-demo...

Totalt sett en jävligt solid release. Det ryktas om lite problem i sättningen, vi får hoppas detta inte bromsar upp kanonarden, för jag tror det finns mer att musta ur här! Oi! oi!

torsdag 25 juli 2019

Recension: Raka Rör - Från AW till AT (Samlade verk 2017-2018)



En kassett damp ned. Raka Rör har tydligen funnits i två år och beskriver sin musik som "allsångsvänlig pub-punk förankrad i vardagsångest och alkohol" med en "gemensam nostalgisk förkärlek för oi!-punk" (sic). Får säga att de gått helt under min radar och detta är då alltså deras samlade verk, fyra inspelningar på en tejp ba.
Beskrivningen får ju en att känna "jaja, nu har några Götebögare fått för sig att sätta ihop ett eget fattigmans Bäddat för Trubbel" å ena sidan - å andra sidan klingar Bigger Better Bombs bekant och äkta - och Oi! och pub gillar man ju. Jaja, nog om mina fördomar.

Där finns en del gött att hämta. Öppningsspåret "Säg upp dig och börja på lager" är helt efterbliven (skulle det vara soft/nice att jobba på lager?) men har en refräng som sätter sig som fan. "Eldorado och Tuborg grön" är lite samma sak men med ett rimligare budskap. Överlag är det möe supa hit och dit över texterna och jag tycker faktiskt inte det är sååå roligt (varken in da real loi!fe eller som texttema), så därför faller de låtar som inte enbart handlar om det, eller iaf inte heter sånna grejer, mig mer i smaken. Låttitlarna är överlag ganska goa; "Birkenstock fuckboy", "Det sämsta bandet jag någonsin sett" och "Ta dina ambitioner och kör upp i röven" får mig att gubbgnägga litta. En del lokala referenser bjussas upp här och var och sånt ger ju alltid en lite småäkta känsla.

Musikaliskt skiftar det lite mellan cp-simpel och rak två-ackordspunk och hyfsat nicea riff, liksom inspelningskvaliten (även om det överlag är ruffigt).
Bästa låten tycker jag "Full rulle på Florens" är, även om det är ganska jämt skägg rakt över. Raka Rör var en trevlig bekantskap även om jag tippar att man uppskattar det mer om man är götlaborgare och ser dom live på lokalkrogen. Tror att de har mer i sig!

PS. Vafan är AT!?

fredag 5 juli 2019

Recension: Kardinal Synd - Andrahandssorteringen LP/CD



Kommer knappt ihåg vad jag skrev om bandets 10" förra året men jag har för mig att jag faktiskt inte tyckte det var apkasst. Nu är de tillbaka med en fullängdare, LP i gatefold omslag med medföljande CD (som dessutom innehåller låtarna från 10":an som bonus). Pressbrevet talar om påkostad produktion och lyfter fram omslaget som tecknats av Janne Widmark, själv tycker jag det är det fulaste jävla omslag som nånsin gjorts. Ärligt talat, scrolla upp, titta och försök att INTE få total CP-gris-cancer i både ögonen och röven!? Ska kanske föreställa bandet men ser ut som Alexander Bard och han queer-metal-opera-tjommen på väg att slåss mot nazister (får man anta?!), med Nordman tittandes ned bakom och en färgkombination som fullkomligt penetrerar ens skäl och hjärta - and not in a good way. Janne Widemark borde inte hyllas, han borde få händerna avhuggna och bli satt i fängelse! Nåväl...

Hur låter då musiken? Typ som på förra. Hyfsat hård och tajt producerad skate/trallpunk med allvarliga texter, både musik och text över genomsnittet i genren. Får hyfsade DLK vibbar av sången, Lastkaj-vibes av soundet (t ex titelspåret "Andrahandssorteringen") och ganska go Bad religion-hook och gura-slinga i "Där vi bor". Jag skulle precis skriva att det saknas rena magplask eller trams men så kommer en sån där obehaglig "först -lugnt-akustiskt-sen-drar-det-igång-igen" låt i form av "Nu ska den ner", urrk. "Allt ska bort och "Födelsedagslåten" hör till de bättre på skivan som tar upp ämnen som hetsigt debattklimat, nedskärningar, mansideal och att "man inte ska hata" (tihi!). Okidok!

onsdag 26 juni 2019

Recension: Death by horse - Reality hits hard LP/CD



Ny platta med Death by horse som det informerades om redan i förra recensionen... som nu varit ute ett tag men det går jävligt segt här på blögga. Sitter här med en CD men skiten säljs som LP med CD´n inkluderad av Pelle boy på Second class kids, trevligt koncept som verkar gälla generellt för labeln nu.

Vad har då hänt sen sist med detta band? Allt och ingenting skulle man kunna säga! Det är på sätt och vis samma blandning på stuket men jag tycker alltifrån produktion till sång och låtsnickrandet har spottat upp sig en aning. Inledningen "Narcissistic 170" (fyfan vad jobbigt att skriva!) är en rapp och bra historia, "Kill" är en bra och catchy pop-punk-dänga och "Cowtittysuckingfuckingmenstrationeatingfreaks" en smått sanslös låttitel om inte annat. Sen går det ner i ett lite mörkare och tyngre parti ett gäng låtar, för att sedan brytas av med ska-punken i "Little boy", känns smågott på nått vis (fast lite lökig text). Plattan avslutas med heavy shit i form av "White christmas" och "The Flood" (som är jäkligt bra faktiskt).

Måste säga att Death by horse:s tvära kast mellan mörkt som fan och lite lättsammare, såväl musikalsikt som textmässigt, växer på mig. Detta är en juste platta och jag hoppas på ett Malmödatum snart så man får uppleva den beryktade liveshowen också.

tisdag 14 maj 2019

Recension: Lastkaj 14 - Stormar LP/CD



Nysläppt remixad och remastrad version av 2015 års "Stormar" från Lastkaj. Inte fan har jag hört originalet. Tycker det låter fräscht och bra men lite av det fläsk och den svärta som gjorde att "Becksvart" ifrån härom året lyfte sig heads and shoulders över allt annat i den egentligen sunkiga genren saknas ändå här. Ett stort problem för mig är den ofta extremt höga och gapiga sången (som i t ex "Högt över murarna"), och det genretypiska poetiska anslaget. Samtidigt går det inte ha några invändningar emot själva det tekniska hantverket och det svärs ju faktiskt här och där och sånt göttmar upp det hela satt.Alltid råäckligt med fioler o skit med. Kan inte tala om några brottar-hits men "Högt över Murarna", "Drasuten" och tunga inledningsspåret "Nycklar och lås" höjer sig över resten.

söndag 14 april 2019

Recension: KKPA - När andan faller på CDs



KKPA har länge förvirrat mig en aning... för visst är de väl från typ Trelleborg eller nått sånt? Sången är ju dock på patenterad trall-gnällig svealandsmål typ. Och visst har de funnits enda sedan 90-talet? Släppt skivor på Birdnest eller kamel eller nått sånt? Som ni ser är jag för lat för att ens kolla upp på discogs but anyfuck - det här min blögga...

Första låten har nån gäst på gitarrsolo, heter "På låtsas", och är mitt tycke en trist historia i wannabe-Strebers stuket. Nästföljande "Bruna skjortor - svarta flaggor är bättre men både den och "Lögner" känns ju igen ifrån "Fyrtal i punkrock vol 2 . "När andan faller på" är lite annorlunda, snabb mellocore, rimligare verser men seg refräng typ. Sen får bi "dödlig last"...som vafan den är ju med med på ovan nämnda comp!? Som lök på laxen får vi en akustisk version av "lögner som är precis så trist som man kan tänka sig, dumt på en annars helt ok låt. Det känns som att bolagsbossen Pelle kör nån slags utnötningstaktik här, med att släppa mycket som fan, och släppa samma låtar på olika släpp huller om buller för att tvinga en lyssna mer på skiten... och jag respekterar den fula moven! Men det funkar tyvärr inte på mig...

onsdag 20 mars 2019

Recension: Pastoratet - Mvh Grannen CD




Pastoratet har sedan tidigare släppt två plates på (egna?) etiketten Idiot Records samt en digital EP vid namn "THLM" vars fyra spår är inkluderade här, som lite lök på de fyra nya laxarna, tihi!
Nu har även detta gäng hittat till Second Class kids-stallet och jag tycker nog att de måste vara ett av de bättre där. Första låten "Ställ dig upp" har en refräng som sätter sig vare sig man vill eller inte och efterföljande "Jävla skitbeteende" är inte mycket sämre. Sången känns juste och texterna varken grötmyndiga eller fjortisdeppiga utan behandlat tämligen vettiga saker som att vara 40+ och blivit lat med supandet samt folk som beter sig som rövhål generellt. De fyra bonusspåren skiljer sig inte på något som helst sätt från de fyra ordinarie, "Mitt så kallade liv" har lite, lite, liiiite hit-varning t o m. Guld-stjärna for rådissen av Kommunal i "Tack & hej".

Gillar du modern välproddad trallpunk så borde dessa fyra låtar på en singel vara ett giviet köp.

fredag 8 februari 2019

Recension: Death by horses - This too shall pass



Om jag fattar skiten rätt, och det gör jag eftersom jag sitter och läser innantill i pressreleasen, så släpptes denna platta redan 2016 fast bara digitalt. Nu i december gav sedan SKCR ut skiten på CD, mest för att peppa inför nästa fullängdare som kommer nu i mars.

Vad är då detta? Ja du... i vissa bitar låter det exakt som svensk trall bara det att det sjungs på engelska, men det är också en hel del annat. Lite halvskum "alternativrock" eller, faktiskt, emo på den tiden det var en lipig off-shoot från hardcore och inte sminkrock liksom ("Determined", "Judge me"). Sången och texterna är av det allvarsamma slaget, inte dåliga men det saknas lite riv och bett i vokalissan tycker jag. En del är dock riktigt heavy shit, om upplevda övergrepp mm som jag inte på något sätt tänker göra mig lustig över. Mörk skit. Tyvärr kan jag inte digga plattan bara för det. Lite ironiskt är det att en ska-punk-dänga ("Burning the witches"), en genre jag inte är apförtjust i, dyker upp från ingenstans och är en av plattans bättre spår i mitt tycke. Bäst är dock call-and-response-skråliga "Never said" och helsämst är ingenting, det är bara att så mycket är tämligen tråkigt. Jo just det, en cover på GG Allins Bit it you scum är med osse, och framförs faktiskt ganska sexigt.

tisdag 8 januari 2019

Recension: Skrammel - Under jord LP



Ännu en ny bekantskap för mig ifrån, vad det verkar som, den aldrig sinande strömmen av melodiös punk på svenska som helt uppenbarligen är inne i en jävla "våg" just nu. Det känns som att jag upprepar mig som fan när jag skriver dessa recensioner men mycket går ju igen; det är välspelat och rent ljud, allvarliga/deppiga budskap osv. En positiv grej med Skrammel är att låtarna generellt hålls jävligt korta... Tycker jag får lite Charta 77-vibbar på sången ibland men vettifan, kanske litta Bad religion här och där med... mer rockigt än metal-ljudande men alltså det är en jävla snårskog ibland. Kan väl även namedroppa DLK när jag ändå håller på, fast utan humorn/klurigheten i texterna.

Kan egentligen inte riktigt ta på vad det är som gör det, men om man jämför med exempelvis Lastkaj 14 för att ta en samtida referens så är det något som på alla sätt är lite sämre - utan att för den sakens skulle vara kasst alls. Refrängerna sätter sig inte, inte riktigt lika mangligt heller. Tristast blir det i "Far åt helvete" (fast det är kul att de har både en låt med denna titel och en som heter "Dra åt helvete" (som också suger iofs) på samma plate), "Hoppborgen" och "För Sverige bakåt i tiden". Snäppet över medel får öppningsspåret "Ilska och hat" och "Rikets dårar". Typ så ba.

tisdag 18 december 2018

Recension: Sveriges jävla ryggrad - V/A LP




En samlingsplatta med svenskspråkig punkrock med ett anti-rasistiskt tema. Jag är ju så jävla seg på bollen så plattan släpptes säkert i samband med valet, med oro för ökade framgångar för SD... och vi vet ju alla hur det gick. Trots att syftet är sympatiskt så blir jag lite frågande inför plattans relevans; 1; Det är ju precis (typ iaf) detta alla dessa band sjunger om hel tiden iaf, 2; SCK släpper ju en gratis promo-platta med sina band just nu samtidigt (med flera låtar som även är med här) samt 3; Mycket av låtarna på denna platta är tidigare släppta på egna plattor. Men men, för de som är helt anti-CD så får man hela Lastkaj 14 CD-singeln som kom nyss samt metalfarbröderna MIDs "Fest" ÄNTLIGEN på vinyl... Umeås Kardinal Synd bjuder på lite nytt material, liksom Skrammel och Bendel o Co som vi minns från Fyrtal i punkrock samlingen ifrån förra året. Annan skåpmat är Björnarnas "Fantasifosterland", vars text på något sätt får sägas summera hela plattans tema - hur bakåtsträvande, verklighetsfrämmande tänk och rädsla (enligt låtskrivarna) bygger SD och dess följe. Tja, kanske det. Men det jag som vanligt saknar i detta sammanhang är lite mer analys om varför det blivit så här, varför denna nynasse/nykonservativa våg sköljer över oss, satt lite mer i hela sin samtida politiska kontext - borgarklassens benhårda klasskamp under snart tre decennier (och en hel del jävla annat skit som ändrat de politiska förutsättningarna)... men men, nu är det litta punkrock här och såklart bättre att basha SD än att lajva Midgårds Söner, typ.

måndag 10 december 2018

Recension: EPA - Tretton övningar i mindfulness LP



EPA har snickrat ihop ett väldigt festligt, men också skitfult, omslag. Plattan sticker även ut något från labelsmatesen på SCK Records genom att vara hyfsat mycket stökigare både spel-, produktions- som sångmässigt. Det är bra, kaxig och lagom gapig kvinnlig sång, oftast levererat i ett jävla tempo och med hyfsat mycket "meckighet", dock inte på det där alltför jobbiga skejtiga sättet, utan på ett juste stökigt sätt. Samtidigt är det kanske stöket och tempot som efter ett tag blir till bandets nackdel - få låtar sticker liksom ur gröten. En fördel gentemot andra band i genren är att texthäfte saknas och att det inte hörs så tydligt exakt vad de sjunger - eftersom de flesta sånna här gäng har så trista och grötmyndiga texter.

Låtar som höjer sig lite extra tycker jag är "Tio i ett rum" och allsångsskrålande "Jag håller ditt hår när du kräks". På B-sidan dyker tyvärr upp lite mer teatral sång upp här och där och nånstans tycker jag mig det snyftas om att "polarisarna smälter"... rimligt, men på samma gång liksom ett kvitto på hur jäkla o-rått sånt här plinkeplonk är. Inte sämsta men heller inte bästa Second class kids släppet so far.

torsdag 29 november 2018

Recension: Oldfashioned Ideas - Still worth fighting for LP/CD



Femte jävla platen från "da Motörhead of oi!", och nästa år firar de tio bast, fan va tiden går. Motörhead och Motörhead förresten, det där "man-vet-vad-man-får-pang-på" som så ofta droppas i samband med bandet är i ärlighetens namn inte riktigt sant, men vi kommer till det.

Plattan öppnar urstarkt: "Trouble ahead" är klassiskt tufft och brötigt O.I. utan att ha det höga tempot förvisso, men med en refräng som maler på av helvete. Nästa spår "Let them know" öppnar med en jävligt muskulös Perkeledoft av pride´n´honour som får all annan samtida svensk benrangel-oi att fullkomligt rassla ihop i en lite hög. På refrängen smeks det in flerfaldig kärringasång och det blir faktiskt en jävla must. Och här kommer vi till det jag skrev om innan - Oldfashioned är faktiskt inte alls rädda för att experimentera lite med diverse oväntade pålägg här och där och det växlas rätt friskt i tempo också. Kvinnlig back up vox har vädrats förr (med bla Patricia från Beyond pink/Slöa Knivar) och här har vi Linda från Bustups (lägger även trumpet på  minst ett spår) och två andra för mig okända damer. Redan på tredje plattan Don´t believe a word they say breddades stuket och ett lite, lite cleanare sound smög sig in - samtidigt som refrängerna fortsatte vara fläskiga och anthemiska. På tal om det sistnämnda så finns det gott om den varan även här på Still worth fighting for. Men tillbaka till den starka inledningen! tredje spåret "At the end of the day" är även den en jävla stark och stolt låt, med ultraaggro sång av Per samtidigt som tempot hålls igen en aning, och med ytterligare en skitsnygg refräng som sätter sig - återigen förstärkt med kvinnlig körsång, denna gång snarast i framkant av mixen, och det låter jävligt bra! Med saxslingorna får man faktiskt lite vibbar av saliga Dims Rebellion vilket ju alla inser är ett jävlig gott betyg. Efter detta tycker jag plattan går in i lite mellanläge, samtidigt som de följande låtarna bjuder på schysst variation; vi får lite Sick boy Nick på sång, ett sator-flirtande intro, och ett par låtar som närmast skulle kunna beskrivas som hård svängig rock´n´roll ("No go down", "Time heals nothing", "C´mon C´mon") men även ytterligare en allsångdänga i form av "I know". Nytt för bandet är att man kör lite samarbete gällande låtsnickrandet - tre av låtarna är författade tillsammans med gamla Linköping(eller Eksjö?)-punk-legenden Coste Eriksson, varav "Disregarded Bones" tidigare framförts live och den är en jävla hit!  Avslutningsfår vi ännu en saxsmyckad anthem i "Silver Lining" som känns klassiskt Oldfashioned Ideas ändå på något vis och så allra sist en snabb aggrodänga där lille Gustaf kliver fram och lägger ettrig pissförbannad sång, såsom vi med koll minns originalupplagan av Löst Wörning. Gott så!

Sammanfattningsvis har gubbarna gjort en bra jävla skiva, där man lyckats med konststycket att skapa igenkänning men ändå, på ett lagom sätt, förnya och variera sig. Kanske kommer inte gruppens allra fetaste hits att hämtas från denna plattan när karriären ska summeras så småningom, men å andra sidan finns inte ett enda spår att skämmas för på platten - och hur många band peakar till max på album fem (plus alla sjuor, splittar och annat de hunnit med på "bara" nio år)? O.I. håller än, spöar det mesta i svenska scenen och jag ser framemot vad det kan bjuda på nästa år då de tioårs jubilerar, en liten fågel har viskat att det kan bli lite mustigt. Oi! on!

onsdag 28 november 2018

Recension: I´m A Second Class Kid 2017-2018 - V/A CD



En vad jag antar freebie comp med de senaste årens släpp på SCK Records, rätt mycket från plates som jag redan recenserat här på blögga, varför jag ska fatta mig tämligen kort. Om jag inte missminner mig så är EPA, MID och Skrammels bidrag på denna platta de enda jag inte hört sedan förr - och då samtliga spår ligger på releaser som det inom kort kommer upp recensioner på här på blögga så ska jag inte fördjupa mig om dom just nu heller. Men EPA låter rivigt och snäppet mer intressant än random trallgäng, MID låter obehagligt metal (som vanligt?) och Skrammel snabbt och meckigt på det mer skate-tralliga viset. I övrigt är det noterbart att just de låtar jag själv lyft fram som de starkare spåren på respektive release som är med här; "Sånna som dig" av Underhund, härliga partydängan "Schtoggen" av norrbaggarna Astmatiskt gapskratt, Kardinal synds "Har inte tid" och helt färska "Sverigedemokrat" med Lastkaj 14 feat. Mart Hällgren för att ta ett axplock. En hitkavalkad helt enkelt, och för trallfans bör det vara perfekta plattan att poppa i bilen till och från jobb och få sig en go dryg halvtimme. Jag själv lider inte heller, men 12 låtar i rad blir på något sätt lite too much för den här true oi!-farbrorn.    

söndag 25 november 2018

Lastkaj 14 - För Sverige CDs



LK14 tillbaka med en singel, på temat Sverige av idag får man väl säga. Känns som att detta band har seglat upp som lite av kungarna (och queensen) av svenska mello-core, och den som minns min recension av senaste fullängdaren vet inte att icke heller jag som inte är nån fantast av genren tyckte det var helt oävet. På denna tre-spårsplatta har de med sig en del eminenta figurer som Mart från DLK, Bonnie från Asta Kask samt den för mig okände Loke Nyberg på "Hela hatet stormar" (som den samme även varit med och skrivit). "Hela hatet stormar" är en helt ok dänga om det hatiska debattklimatet och det osunda extrempositionerandet, framförallt på nätet, i dagens samhälle. Lite Ronja rövardotter-vibe på refrängen, lite sköj-sköjigt men fan det fastnar ju. Först ut på plattan dock är låten "Sverigedemokrat" som såsom titeln avslöjar, handlar om SD och mer precist de som röstar på dom och hur de resonerar - och hur jaget/Lastkaj bestämt resonerar annorlunda. Även om just SD-bash känns lite enkelt och uttjatat idag så slutar det ju givetvis inte vara relevant och viktigt. Kanske bara än mer egentligen. Juste låt med en välformulerad text. Sist ut är låten "Ingen röst" som menar att röstskolk är likamed djävulen vilket man kan ha ganska jäkla olika åsikter om... men kudos för att bandet står upp rakryggat för sin sak och sina views. Allt som allt en snabbt avklarad bagatell, men väl utförd.

onsdag 19 september 2018

Prins Carl / Bad Gums split 7"



Prins Carl är ett habilt band som harvat på ett antal år nu utan att varken få mig att lacka ur eller gå upp i brygga så att säga. När jag fångat dom live har det varit precis samma sak - de gör sin grej, den funkar men man vill liksom inte klä av sig naken eller göra revolution direkt. Den som vill kolla upp vad det är för gökar kan ju läsa intervjun jag gjorde med dom för ett par år sen. Här bjuder de på två nya bitar, precis så där i gränslandet mellan Blitzmalande gatupunk och Bad Religion-tuggummistuk. Andra låten, Kings & Queens är den starkare av de två.

Vänder på platen och där får man ett sånt där band som man undrar vafan de får ge ut skivor för. Missförstå mig rätt - Bad Gums är inte genomusla - det är bara så intetsägande att det blir löjligt. Det förmodade försöket till "charmighet" genom att skriva korta simpla texter som upprepar sig typ som Ramones ("All alone" refererar t o m till att sitta på soffan och lyssna på Joey Ramone) faller tyvärr helt platt. Osså massa wooo och whaooo... Nä, har kunde Teddy satsat hela pengen på ett rent Prins Carls släpp istället tycker jag. Fett med o-cred för att labeln säger 45rpm men det visar sig den ska gå på 33, hatar fan sån skit, vill nästan slänga skivjäveln bara för det.

söndag 16 september 2018

Recension: Kardinal Synd - Baltic City 10"



Sex låtar på mys-trevliga stenkakestorleken 10 tum ifrån Umeås (?) Kardinal Synd. Redan bandnamnet är ju tröööktralligt - men - detta är ganska bra faktiskt! Fläskig ljudbild, bra sång och texter klart över medel. Inte mindre än två låtar behandlar patriarkala strukturer och mansrollen in da shit, på ett bra och förhållandevis fyndigt sätt. Dock höjer jag ett varningens finger för de småläskiga "speed-ska-partierna" i "Mer än ni har", varken rimligt eller sexigt i detta sammanhang. "Har inte tid" handlar om just det, att inte hinna med sig själv in da fucked up society som är #fittsamhälletanno2018. Lite nassehat, spräng-hela-skiten against hela humanity tjötande är också med på platen, överlag framfört i ett gott drag. Bäst är öppningsspåret "Baltic city", pang på rödbetan med bra melodi, känns Bad Religion på nått sätt. Mig veterligen finns ingen fullängdare ute med bandet, skulle vara kul att höra.

söndag 2 september 2018

Recension: Astmatisk Gapskratt - Heller fargerik enn kald LP




Go jävla skatepunk av galna norrmän! Eller galna och galna, vafan vet jag om det egentligen... men de gör de typiska lite skojfriska minerna och poserna på bilderna på insidan av plattans gatefoldkonvolut. Och som Sölvesborgare har jag en lite "speciell" vibb kring norrmän. Alla har vi väl på känn att bakom den där gladlynta frisk och hel och ren och så jävla rik och käck-ytan så döljer sig en avgrundsdjup ångest och ett rent jävla vansinne. Hemmavid hade vi iallafall av någon anledning en överrepresentation av just norrbaggar bland vinnarna som frekventerade stadens krogar (epitetet "sunkhak" fanns inte - alla hak var sunkiga). En av dom gick rent av under smeknamnet "galne norrmannen" och kunde haspla ur sig storheter som "DU! Deg... må jeg ha döda!" åt en med tom blick när han ramlade ut dyngrak och nikotinstinkande från Times pizzeria 18:30 en torsdag. Aja.

Tillbaka till musiken. Det sjungs på norska och jag hade väntat mig något mer åt trallhållet men detta är faktisk ganska rivig punk åt skate- och bitvis det poppigare och hoppa-och-studsigare-streethållet. Sången är inte skitbra och genomgående gapig men med mycket allsång och lite goa körer som tjockar upp där det behövs. Textmässigt blandas högt och lågt, humor och allvar men med viss övervikt åt det lite mer lättsamma eller i vart fall mer bara betraktande perspektivet snarare än slagord för eller emot det ena eller andra (eller typiskt deppskit som många av sina labelmates - yes denna platta är osse från Second Class kids). Nån låt om en kufig polare utan Instagram och brudar, en annan om en tilltänkt lärarstrejk - mot ungjävlarna som drygar sig - ytterligare nån om att råka supa till för möe. 

Jag gillar fan skiten, det är bra fart, rejäla tag, skråligt och gott och lagom varierat.Språket är ju som det är och man fattar ju inte allt, men skit i det! Bra melodier, klackarna i taget och säkerligen en och annan bar över- eller för all del underkropp på efterfesten på nått jävla fjällhotell.

Bästa spår: "Schtöggen", "Rettepenn", "Ung och radikal" och "Ein".

måndag 27 augusti 2018

Interview: The LEGENDARY Mockingbirds


The Mockingbirds were formed in the wet summer of 2000. Since it was the new millenium ya´ll know society already was fucked, and this lot sure didn´t make things better. Maybe not that great but then again - most others sucked even more! I threw my "Janson" out to bassist Francke to see if he was ready for some Karaoke. Guess what? He was caught with the meat in his mouth!


Hallo boy!
Tell me how the band got together - you and Turbo had been making the rawk before right? 


Hello there old timer! 
Yep, me and Turbo used to rock out with our cocks out in a band called Käftsmäll (a very strong Sbg-band with one of the ”kuk-ner-till-knäna”-brothers, not to be confused with the two other pussycore bands that has adopted the name since/ed.) A Sölvesborg based punkband influenced by Social distortion and The Misfits. We did one 7" and then disappeared. 
I think, if I remember correctly that The Mockingbirds got together right after we split up. Me and Papa Franz had been talking about forming a band forever and that's what we did. Turbo was either a part of the plan or he naturally joined being the best guitarist in punkrock. We had problems getting a drummer so we asked old time friend Björn Kleinhenz (the other brother! Never thought about - talk about great balls of fire!!/ed.)to to step in. We started out doing Sham 69 covers and from there we started writing our own songs. Nobody took us seriously until we did a gig supporting some bigger band on Burning heart records, can't remember which one. Björn left right after that gig and we where without a drummer for a while until we found Kim. He was only (compared to us) 15 years old, and brought a lot of energy to the band (and also a biggus dickus, what’s up with all the rama lama ding dong behind the drumkit in all Sölvesborg bands?!/ed.). 


What where your original influences? It really flipped out later on didnt it? 


As I mentioned Sham 69 and we decided something like that we shouldn't bring any influences from bands later than the 80s. I guess we listened a lot to what came to be called street punk. But the thing was that we all brought different influences since we all listend to different genres of Punk and Hardcore (and Håkan Hellström/ed.). 
Well all bands flippes out sooner or later. When Tommy joined he proposed that we should go a little bit further from what he called the "Social distortion-riffs" (actually I was thinking more of the crazy horns, sudden ushc-song, female(!?!) backning vox, du-du-du stuff etc on the fullength/ed.). 


In one interview Kim (drummer boy) was compared to a dog, in another the readers where told he was longing for a pony - where you big fans of animals? What about the furry ones?


Haha! Here's the thing, Papa Franz hates animals but was a vegetarian. Kim loves animals and was also and still is a vegetarian. I don't know about Turbo but back then he wasn't over his phobia of dogs so I guess he hated most animals. Only thing I know for sure is that we all liked my family's old dog, The no one is innocent E.P. is dedicated to him. 
Furry ones? You mean like ferrets with lipstick? We all love those (Is that what they call a Mink in english? whatever - lets gas them all, it´s a Sbg-tradition!/ed.)! 


I got back listening to the 2002 EP the other day - its fucking awesome!! Why didnt the band get the respect (and the female admirerers) it deserved back then ya think? The Bilderberg group? Is it true that Turbo kissed a girl back stage in Stockholm (cunt-town) once and thats it?


Yeah I think that's it except for when we all had out dicks out and "ollade" Yellow fevers (I think there called) stage clothes.
I don't know why we didn't earn more respect. We might have been too different for the time and maybe took ourselfs to serious. Or the opposite. And if there is a Punk Bilderberg group they definitely had something to do about it! 






For a while there was a lot of dicks and nudeness and shit - how did that come about? Or is it a common Sbg thing? 


For starters, yes it's a common SBG thing. It was almost considered rude to keep your clothes on when there was alcohol involved (and still is of you ask me!). But overall it's a really fun thing to do to shock people and we really didn't care what anyone thought. For example it's larger than life to sing Born in the USA on the ol' cock- karaoke.


Lets stay with the Sbg thang for a bit - was it really that great back then? It was famous on Möllan, bitches even leavin parties because of all the good storys and sexy vibes...


Yeah it really was that great.. We where spoiled starting out with a place like Kartago (ultra LEGENDARY youth centre simple called "The House" where all fat and true rehearsed, played or just hung out/ed.). Almost every gig we had, had an granted audience of at least 50 people. 
The story's are all true and there's nothing better than listen to old stories with the Mockingbirds while drinking beer. Everyone knows that!
Bitches leaving parties? Must have been to drunk to remember if that ever  happened. But if you heard something about it it has to be true. Few people could handle our raw masculinity. 


Are you still in touch with Tobbe Ander?  


No not really. He kinda disappeared from the scene but so did I. 
I actually know what's up with him these days but I'll just keep that a secret (for cunts: Tobbe Ander was from like Ryd or Tingsryd and the last great rock’n’roll thing to ever happen in this shit society/ed.). 




And then Tommy Tift joined in from Bög-Ruda/Blomstermåla.. How did that come about? And tell me about sideshow Fred and his infamous pizza soup and cowboy-tugg!


I left the band and Tommy was supposed to replace me on the Bass but I came back again after a little break. Don't know why but he still wanted to be in the band so he took up his guitar instead. I might as well tell why I left too; it was simply because of mental illness. If you ever heard anything about how fucked up we where it's all true. Sideshow Fred joined when Martin Bagan left the band (an SBG legend). I actually found him with an add on some site for real musicians. He's an amazing drummer and now plays with Tommy in True moon. As good as he is on the drums he's as bad in the kitchen. He is without a doubt the worst chef i ever heard about. He has invented some own dishes as you said and those two are the worst/most famous. 
The recipe for Pizza soup is: 
Boiled water 
Oregano 
Goddamn I can't remember the recipe for his "Cowboy tugg" now but it was just as amazing (I think it just was baked beans in tomato sauce, not even heated, just straight out of the can../ed.). And belive me, this wasn't an joke he actually ate that. 




You briefly reformed some years ago - lots of ”rockhäxor” and naked beer bellies up front?


I can't remember any Rockhäxor but I think there there was exclusively beer bells up front.
We reformed to play at the release party for Mikael Sörlings best of record from his days reviewing demo tapes in Close up magazine. 
I had almost just started playing the bass again after a 2 year layoff and don't think I got a single song right but it was a really fun gig. 
We also did a gig in eh, I can't remember where.. Like Norrköping or something like that. We really enjoyed it and decided that we will play again if asked. We're not looking for gigs but if someone wants us to play again we probably will (ah, in it for the money, I see/ed.).


Do you regret never signing a major label?


I don't think any amount of money will replace street cred so no. We would have considered a offer from Marianne records but that's it.


fredag 24 augusti 2018

Recension: Menudå - Tänk lite själv då CDs



Kort och snabb trespårs-CD från Menudå och jag ska fatta mig kort och snabbt. Detta låter ren och skär (med betoning på ren) so called SoCal-punk (höhö, eller va..?) fast på svenska och jag tycker inte det är kasst men tämligen trööökigt. Svenska och svenska förresten, det sjungs på skånska vilket väl bör lyftas fram och faktiskt lyfter det hela lite lite grand. Första låten ("Vafan?!(Johan Falk)") är en jobbig låt men med en refräng som sätter sig, andra låten heter "Idiot" och gör det inte. Sista låten heter "KJSD" och handlar om något antar jag, inte kasst men ingen hit heller.

måndag 20 augusti 2018

Skägg #7: Turbo



Tjejerna brukar säga Andreas, vissa menar att han rent av heter Andreas Jonasson. Själv tycker jag det där är rent jävla rövsnack - Turbo har alltid varit Turbo. Möjligtvis bara T som Francke säger ibland. Vilken Francke undrar nån? Ska ni väl för fan veta säger jag! Skit samma, skit i allt, här kommer intervjun iaf. Skägganalysen fortsätter...


Hur länge har du rockat skägg nu? Du brukade ju vara jävligt clean cut och har många gånger liknats vid exempelvis Elvis?



”Några år”, vilket såklart är ett diffust begrepp när man börjar komma till åren... Det är ju bara ”några år sen” Käftsmäll la ner liksom! (Jävligt sant, det är lustigt som fan hur 1996-2003 varade i typ tre decennier medan de efterföljande 15 åren gick på två runk och en babbetallrik och sen satt man där tunnhårig och bara stirrade ut i natten/red.).


Varifrån kom inspirationen?



Tror det mer var en kombination av lathet för att sköta sitt yttre och att man blev ilurad att ”det är snyggt med skägg på dig”, sånt går man ju lätt på när man börjar komma till åren... (mm, det fanns faktiskt folk som tyckte jag var ”fin” i så kallad Johan Rheborg-frilla med för ett par år sen... inga likheter i övrigt!).


Du har ju ett visst westernintresse, kan du berätta lite om det och relatera till skäggets roll i detta sammanhang?



Jo jag har ett stort intresse för ”old west” epoken, åren 1865-90. Fram till typ 1880-talet var det rätt skäggigt, sen blev mustaschen mer en grej (du kör spirit of (18)69 alltså!/red.). Det går ju i vågor va.


Hur fan går det med rocken egentligen? 



Ja hur går det med rocken? Kidsen vill inte spela gitarr och Gibson kursar, rockmusik anses väl lika mossigt som farsans rullband med Trio med Bumba var. Men vad fan vet jag? (tror du har helt rätt - det är man-bum o blipp blopp i Pildammsparken som gäller vad jag förstår, med eller utan skägg vad det verkar/red.).


Du spelar ju hockey med och där är ju slutspelsskägg vanligt ...



Ja jo... Men vissa lag förbjuds att skaffa slutspelsskägg, ur led är tiden.


Varför tror det är så möe skägg ute i samhället these days? Har det något med alla nedskärningar och skit att göra eller är det en reaktion mot att man inte får säga jävla fittsverige längre? Är det nån slags svar på normkritiken, liksom ba - "jaja, snacka ni på era små hens; här sitter jag i godan ro med mitt skägg".


Kan vara normkritiskt, fan vet jag om sånt? Annars är det väl som om man tog med godis till dagis, alla måste få smaka. Alla måste få skaffa skägg... Funkar ju sådär för många! (Stark jämförelse!!!/red.).


Har du skägg på kuken med? Många rakar ju där istället (jag tycker det verkar helt bäng). 


Ingen har väl ändå hår PÅ kuken? Inte ens Chewbacca. (Undvikande svar, tolkar det som att du är ”skinhead on the balls!” - helt ok, du har ju alltid varit bättre på brudar än mig så där har du nog hittat formeln bwoi!/red.).


Lyssnar du ofta på Rancid när du kör runt i din bil överallt eller vad är det som spinns? Tror det finns något samband mellan Tims talibanskägg och att Larsa blev skinka?



Det blir mest kontry. Rancid dyker oftast upp när solen tittar fram och våren nalkas, staden vaknar och i kylen står en kasse öl...
Vad kom först, hönan eller ägget? Lasse eller Tim? Men där finns såklart ett samband och en motreaktion på deras liv/deras val.
(Big ups and da deepest respect die-a-rectly from the streets för antalet insprängda Bulldegsreferenser i ett och samma svar/red.).


Tillbaka till skägget. När du går upp på morgonen, trött och sleten och med små, små vattenpärlor droppandes från skägget efter en klassiskt manlig ansiktdusch, händer det då att du stirrar in i din spegelbild och tänker ”var det så här det skulle bli? Är det här allt?” , för att sedan ruska av dig och sätta dig i bilen iväg till ditt själsdödande jobb och resten av sophögen där ute som vi kallar SAMHÄLLET?



Alltför ofta... ”Life is hard, it’s harder if you’re stupid” som John Wayne sa. Man känner ju igen sig...