Recension: Oldfashioned Ideas - Still worth fighting for LP/CD

Femte jävla platen från "da Motörhead of oi!", och nästa år firar de tio bast, fan va tiden går. Motörhead och Motörhead förresten, det där "man-vet-vad-man-får-pang-på" som så ofta droppas i samband med bandet är i ärlighetens namn inte riktigt sant, men vi kommer till det.

Plattan öppnar urstarkt: "Trouble ahead" är klassiskt tufft och brötigt O.I. utan att ha det höga tempot förvisso, men med en refräng som maler på av helvete. Nästa spår "Let them know" öppnar med en jävligt muskulös Perkeledoft av pride´n´honour som får all annan samtida svensk benrangel-oi att fullkomligt rassla ihop i en lite hög. På refrängen smeks det in flerfaldig kärringasång och det blir faktiskt en jävla must. Och här kommer vi till det jag skrev om innan - Oldfashioned är faktiskt inte alls rädda för att experimentera lite med diverse oväntade pålägg här och där och det växlas rätt friskt i tempo också. Kvinnlig back up vox har vädrats förr (med bla Patricia från Beyond pink/Slöa Knivar) och här har vi Linda från Bustups (lägger även trumpet på  minst ett spår) och två andra för mig okända damer. Redan på tredje plattan Don´t believe a word they say breddades stuket och ett lite, lite cleanare sound smög sig in - samtidigt som refrängerna fortsatte vara fläskiga och anthemiska. På tal om det sistnämnda så finns det gott om den varan även här på Still worth fighting for. Men tillbaka till den starka inledningen! tredje spåret "At the end of the day" är även den en jävla stark och stolt låt, med ultraaggro sång av Per samtidigt som tempot hålls igen en aning, och med ytterligare en skitsnygg refräng som sätter sig - återigen förstärkt med kvinnlig körsång, denna gång snarast i framkant av mixen, och det låter jävligt bra! Med saxslingorna får man faktiskt lite vibbar av saliga Dims Rebellion vilket ju alla inser är ett jävlig gott betyg. Efter detta tycker jag plattan går in i lite mellanläge, samtidigt som de följande låtarna bjuder på schysst variation; vi får lite Sick boy Nick på sång, ett sator-flirtande intro, och ett par låtar som närmast skulle kunna beskrivas som hård svängig rock´n´roll ("No go down", "Time heals nothing", "C´mon C´mon") men även ytterligare en allsångdänga i form av "I know". Nytt för bandet är att man kör lite samarbete gällande låtsnickrandet - tre av låtarna är författade tillsammans med gamla Linköping(eller Eksjö?)-punk-legenden Coste Eriksson, varav "Disregarded Bones" tidigare framförts live och den är en jävla hit!  Avslutningsfår vi ännu en saxsmyckad anthem i "Silver Lining" som känns klassiskt Oldfashioned Ideas ändå på något vis och så allra sist en snabb aggrodänga där lille Gustaf kliver fram och lägger ettrig pissförbannad sång, såsom vi med koll minns originalupplagan av Löst Wörning. Gott så!

Sammanfattningsvis har gubbarna gjort en bra jävla skiva, där man lyckats med konststycket att skapa igenkänning men ändå, på ett lagom sätt, förnya och variera sig. Kanske kommer inte gruppens allra fetaste hits att hämtas från denna plattan när karriären ska summeras så småningom, men å andra sidan finns inte ett enda spår att skämmas för på platten - och hur många band peakar till max på album fem (plus alla sjuor, splittar och annat de hunnit med på "bara" nio år)? O.I. håller än, spöar det mesta i svenska scenen och jag ser framemot vad det kan bjuda på nästa år då de tioårs jubilerar, en liten fågel har viskat att det kan bli lite mustigt. Oi! on!

Recension: I´m A Second Class Kid 2017-2018 - V/A CD

En vad jag antar freebie comp med de senaste årens släpp på SCK Records, rätt mycket från plates som jag redan recenserat här på blögga, varför jag ska fatta mig tämligen kort. Om jag inte missminner mig så är EPA, MID och Skrammels bidrag på denna platta de enda jag inte hört sedan förr - och då samtliga spår ligger på releaser som det inom kort kommer upp recensioner på här på blögga så ska jag inte fördjupa mig om dom just nu heller. Men EPA låter rivigt och snäppet mer intressant än random trallgäng, MID låter obehagligt metal (som vanligt?) och Skrammel snabbt och meckigt på det mer skate-tralliga viset. I övrigt är det noterbart att just de låtar jag själv lyft fram som de starkare spåren på respektive release som är med här; "Sånna som dig" av Underhund, härliga partydängan "Schtoggen" av norrbaggarna Astmatiskt gapskratt, Kardinal synds "Har inte tid" och helt färska "Sverigedemokrat" med Lastkaj 14 feat. Mart Hällgren för att ta ett axplock. En hitkavalkad helt enkelt, och för trallfans bör det vara perfekta plattan att poppa i bilen till och från jobb och få sig en go dryg halvtimme. Jag själv lider inte heller, men 12 låtar i rad blir på något sätt lite too much för den här true oi!-farbrorn.    

Lastkaj 14 - För Sverige CDs

LK14 tillbaka med en singel, på temat Sverige av idag får man väl säga. Känns som att detta band har seglat upp som lite av kungarna (och queensen) av svenska mello-core, och den som minns min recension av senaste fullängdaren vet inte att icke heller jag som inte är nån fantast av genren tyckte det var helt oävet. På denna tre-spårsplatta har de med sig en del eminenta figurer som Mart från DLK, Bonnie från Asta Kask samt den för mig okände Loke Nyberg på "Hela hatet stormar" (som den samme även varit med och skrivit). "Hela hatet stormar" är en helt ok dänga om det hatiska debattklimatet och det osunda extrempositionerandet, framförallt på nätet, i dagens samhälle. Lite Ronja rövardotter-vibe på refrängen, lite sköj-sköjigt men fan det fastnar ju. Först ut på plattan dock är låten "Sverigedemokrat" som såsom titeln avslöjar, handlar om SD och mer precist de som röstar på dom och hur de resonerar - och hur jaget/Lastkaj bestämt resonerar annorlunda. Även om just SD-bash känns lite enkelt och uttjatat idag så slutar det ju givetvis inte vara relevant och viktigt. Kanske bara än mer egentligen. Juste låt med en välformulerad text. Sist ut är låten "Ingen röst" som menar att röstskolk är likamed djävulen vilket man kan ha ganska jäkla olika åsikter om... men kudos för att bandet står upp rakryggat för sin sak och sina views. Allt som allt en snabbt avklarad bagatell, men väl utförd.

Prins Carl / Bad Gums split 7"

Prins Carl är ett habilt band som harvat på ett antal år nu utan att varken få mig att lacka ur eller gå upp i brygga så att säga. När jag fångat dom live har det varit precis samma sak - de gör sin grej, den funkar men man vill liksom inte klä av sig naken eller göra revolution direkt. Den som vill kolla upp vad det är för gökar kan ju läsa intervjun jag gjorde med dom för ett par år sen. Här bjuder de på två nya bitar, precis så där i gränslandet mellan Blitzmalande gatupunk och Bad Religion-tuggummistuk. Andra låten, Kings & Queens är den starkare av de två.

Vänder på platen och där får man ett sånt där band som man undrar vafan de får ge ut skivor för. Missförstå mig rätt - Bad Gums är inte genomusla - det är bara så intetsägande att det blir löjligt. Det förmodade försöket till "charmighet" genom att skriva korta simpla texter som upprepar sig typ som Ramones ("All alone" refererar t o m till att sitta på soffan och lyssna på Joey Ramone) faller tyvärr helt platt. Osså massa wooo och whaooo... Nä, har kunde Teddy satsat hela pengen på ett rent Prins Carls släpp istället tycker jag. Fett med o-cred för att labeln säger 45rpm men det visar sig den ska gå på 33, hatar fan sån skit, vill nästan slänga skivjäveln bara för det.

Recension: Kardinal Synd - Baltic City 10"

Sex låtar på mys-trevliga stenkakestorleken 10 tum ifrån Umeås (?) Kardinal Synd. Redan bandnamnet är ju tröööktralligt - men - detta är ganska bra faktiskt! Fläskig ljudbild, bra sång och texter klart över medel. Inte mindre än två låtar behandlar patriarkala strukturer och mansrollen in da shit, på ett bra och förhållandevis fyndigt sätt. Dock höjer jag ett varningens finger för de småläskiga "speed-ska-partierna" i "Mer än ni har", varken rimligt eller sexigt i detta sammanhang. "Har inte tid" handlar om just det, att inte hinna med sig själv in da fucked up society som är #fittsamhälletanno2018. Lite nassehat, spräng-hela-skiten against hela humanity tjötande är också med på platen, överlag framfört i ett gott drag. Bäst är öppningsspåret "Baltic city", pang på rödbetan med bra melodi, känns Bad Religion på nått sätt. Mig veterligen finns ingen fullängdare ute med bandet, skulle vara kul att höra.

Recension: Astmatisk Gapskratt - Heller fargerik enn kald LP

Go jävla skatepunk av galna norrmän! Eller galna och galna, vafan vet jag om det egentligen... men de gör de typiska lite skojfriska minerna och poserna på bilderna på insidan av plattans gatefoldkonvolut. Och som Sölvesborgare har jag en lite "speciell" vibb kring norrmän. Alla har vi väl på känn att bakom den där gladlynta frisk och hel och ren och så jävla rik och käck-ytan så döljer sig en avgrundsdjup ångest och ett rent jävla vansinne. Hemmavid hade vi iallafall av någon anledning en överrepresentation av just norrbaggar bland vinnarna som frekventerade stadens krogar (epitetet "sunkhak" fanns inte - alla hak var sunkiga). En av dom gick rent av under smeknamnet "galne norrmannen" och kunde haspla ur sig storheter som "DU! Deg... må jeg ha döda!" åt en med tom blick när han ramlade ut dyngrak och nikotinstinkande från Times pizzeria 18:30 en torsdag. Aja.

Tillbaka till musiken. Det sjungs på norska och jag hade väntat mig något mer åt trallhållet men detta är faktisk ganska rivig punk åt skate- och bitvis det poppigare och hoppa-och-studsigare-streethållet. Sången är inte skitbra och genomgående gapig men med mycket allsång och lite goa körer som tjockar upp där det behövs. Textmässigt blandas högt och lågt, humor och allvar men med viss övervikt åt det lite mer lättsamma eller i vart fall mer bara betraktande perspektivet snarare än slagord för eller emot det ena eller andra (eller typiskt deppskit som många av sina labelmates - yes denna platta är osse från Second Class kids). Nån låt om en kufig polare utan Instagram och brudar, en annan om en tilltänkt lärarstrejk - mot ungjävlarna som drygar sig - ytterligare nån om att råka supa till för möe. 

Jag gillar fan skiten, det är bra fart, rejäla tag, skråligt och gott och lagom varierat.Språket är ju som det är och man fattar ju inte allt, men skit i det! Bra melodier, klackarna i taget och säkerligen en och annan bar över- eller för all del underkropp på efterfesten på nått jävla fjällhotell.

Bästa spår: "Schtöggen", "Rettepenn", "Ung och radikal" och "Ein".

Interview: The LEGENDARY Mockingbirds

The Mockingbirds were formed in the wet summer of 2000. Since it was the new millenium ya´ll know society already was fucked, and this lot sure didn´t make things better. Maybe not that great but then again - most others sucked even more! I threw my "Janson" out to bassist Francke to see if he was ready for some Karaoke. Guess what? He was caught with the meat in his mouth!

Hallo boy!

Tell me how the band got together - you and Turbo had been making the rawk before right? 

Hello there old timer! 

Yep, me and Turbo used to rock out with our cocks out in a band called Käftsmäll (a very strong Sbg-band with one of the ”kuk-ner-till-knäna”-brothers, not to be confused with the two other pussycore bands that has adopted the name since/ed.) A Sölvesborg based punkband influenced by Social distortion and The Misfits. We did one 7" and then disappeared. 

I think, if I remember correctly that The Mockingbirds got together right after we split up. Me and Papa Franz had been talking about forming a band forever and that's what we did. Turbo was either a part of the plan or he naturally joined being the best guitarist in punkrock. We had problems getting a drummer so we asked old time friend Björn Kleinhenz (the other brother! Never thought about - talk about great balls of fire!!/ed.)to to step in. We started out doing Sham 69 covers and from there we started writing our own songs. Nobody took us seriously until we did a gig supporting some bigger band on Burning heart records, can't remember which one. Björn left right after that gig and we where without a drummer for a while until we found Kim. He was only (compared to us) 15 years old, and brought a lot of energy to the band (and also a biggus dickus, what’s up with all the rama lama ding dong behind the drumkit in all Sölvesborg bands?!/ed.). 

What where your original influences? It really flipped out later on didnt it? 

As I mentioned Sham 69 and we decided something like that we shouldn't bring any influences from bands later than the 80s. I guess we listened a lot to what came to be called street punk. But the thing was that we all brought different influences since we all listend to different genres of Punk and Hardcore (and Håkan Hellström/ed.). 

Well all bands flippes out sooner or later. When Tommy joined he proposed that we should go a little bit further from what he called the "Social distortion-riffs" (actually I was thinking more of the crazy horns, sudden ushc-song, female(!?!) backning vox, du-du-du stuff etc on the fullength/ed.). 

In one interview Kim (drummer boy) was compared to a dog, in another the readers where told he was longing for a pony - where you big fans of animals? What about the furry ones?

Haha! Here's the thing, Papa Franz hates animals but was a vegetarian. Kim loves animals and was also and still is a vegetarian. I don't know about Turbo but back then he wasn't over his phobia of dogs so I guess he hated most animals. Only thing I know for sure is that we all liked my family's old dog, The no one is innocent E.P. is dedicated to him. 

Furry ones? You mean like ferrets with lipstick? We all love those (Is that what they call a Mink in english? whatever - lets gas them all, it´s a Sbg-tradition!/ed.)! 

I got back listening to the 2002 EP the other day - its fucking awesome!! Why didnt the band get the respect (and the female admirerers) it deserved back then ya think? The Bilderberg group? Is it true that Turbo kissed a girl back stage in Stockholm (cunt-town) once and thats it?

Yeah I think that's it except for when we all had out dicks out and "ollade" Yellow fevers (I think there called) stage clothes.

I don't know why we didn't earn more respect. We might have been too different for the time and maybe took ourselfs to serious. Or the opposite. And if there is a Punk Bilderberg group they definitely had something to do about it! 

For a while there was a lot of dicks and nudeness and shit - how did that come about? Or is it a common Sbg thing? 

For starters, yes it's a common SBG thing. It was almost considered rude to keep your clothes on when there was alcohol involved (and still is of you ask me!). But overall it's a really fun thing to do to shock people and we really didn't care what anyone thought. For example it's larger than life to sing Born in the USA on the ol' cock- karaoke.

Lets stay with the Sbg thang for a bit - was it really that great back then? It was famous on Möllan, bitches even leavin parties because of all the good storys and sexy vibes...

Yeah it really was that great.. We where spoiled starting out with a place like Kartago (ultra LEGENDARY youth centre simple called "The House" where all fat and true rehearsed, played or just hung out/ed.). Almost every gig we had, had an granted audience of at least 50 people. 

The story's are all true and there's nothing better than listen to old stories with the Mockingbirds while drinking beer. Everyone knows that!

Bitches leaving parties? Must have been to drunk to remember if that ever  happened. But if you heard something about it it has to be true. Few people could handle our raw masculinity. 

Are you still in touch with Tobbe Ander?  

No not really. He kinda disappeared from the scene but so did I. 

I actually know what's up with him these days but I'll just keep that a secret (for cunts: Tobbe Ander was from like Ryd or Tingsryd and the last great rock’n’roll thing to ever happen in this shit society/ed.). 

And then Tommy Tift joined in from Bög-Ruda/Blomstermåla.. How did that come about? And tell me about sideshow Fred and his infamous pizza soup and cowboy-tugg!

I left the band and Tommy was supposed to replace me on the Bass but I came back again after a little break. Don't know why but he still wanted to be in the band so he took up his guitar instead. I might as well tell why I left too; it was simply because of mental illness. If you ever heard anything about how fucked up we where it's all true. Sideshow Fred joined when Martin Bagan left the band (an SBG legend). I actually found him with an add on some site for real musicians. He's an amazing drummer and now plays with Tommy in True moon. As good as he is on the drums he's as bad in the kitchen. He is without a doubt the worst chef i ever heard about. He has invented some own dishes as you said and those two are the worst/most famous. 

The recipe for Pizza soup is: 

Boiled water 

Oregano 

Goddamn I can't remember the recipe for his "Cowboy tugg" now but it was just as amazing (I think it just was baked beans in tomato sauce, not even heated, just straight out of the can../ed.). And belive me, this wasn't an joke he actually ate that. 

You briefly reformed some years ago - lots of ”rockhäxor” and naked beer bellies up front?

I can't remember any Rockhäxor but I think there there was exclusively beer bells up front.

We reformed to play at the release party for Mikael Sörlings best of record from his days reviewing demo tapes in Close up magazine. 

I had almost just started playing the bass again after a 2 year layoff and don't think I got a single song right but it was a really fun gig. 

We also did a gig in eh, I can't remember where.. Like Norrköping or something like that. We really enjoyed it and decided that we will play again if asked. We're not looking for gigs but if someone wants us to play again we probably will (ah, in it for the money, I see/ed.).

Do you regret never signing a major label?

I don't think any amount of money will replace street cred so no. We would have considered a offer from Marianne records but that's it.