Ibland köper man plates lite sent eller så bara har man inte tagit sig för att skriva en proppa recension i tid... men då kan man ju blurra lite om det ändå. De sista halvåret/året (fan va tiden går då) har det ramlat in en knippe franska sjuor i det Franzka hemmet...
Sverigeaktuella Rixe (Bouncing Sole Club of pride and fucking honour i september i Malmö) består bland annat av Victor (Maraboots, Lions Law) och några andra gökar. Stuket på "Coups et blessures" (kukar och blåtiror?) är tydligt basic old school fromage-punk/oi! och jag gillart. Inledande "Razzia" har ett nästan efterblivet simpelt riff vilket gifter sig utmärkt med de typiskt franska körerna och melodierna i den maffiga refrängen. Följande "Infatigables" har ett stöddigt rock riff och samma grova (cis-)manliga sång och jag kommer på mig själv både en och två gånger med att digg-nodda med huvudet och låtsas kunna franska. Strong! Andra sidan göttmar på bra med samma goa neanderthalriff och låttitlar på franska som jag inte ens pallar försöka plita ner med min pekfingersvals. Summa: göttigött, kanske inte såååå sjukt bra som hypen säger men ändå så det rycker till lite.
Ett annat trevligt vax är Massila Attack från Mariselles debut "Bonne Mére". Vet väldigt lite om bandet och osäkert om mer är på g eller om de ens håller på längre.En riktig singel med titel-a-sida och två låtar på baksidan, ett format min hjärna är väldigt svag för. A-sidan har ett bra drag och en stark refräng, ger den rätta franska chaos-punk känslan utan att kännas tillgjort retro. Och där kommer lite goa woo-waa med, jojo fint som snus. B-sidans "Vélodrome" låter som fan som nånting annat, kommer inte på vad, riktigt jävla kukbra iallafall som Official Herbert hade sagt. Fan saknar honom lite grand, hoppas han har det gott hemma i Fucktown. Sista låten heter "P.A.S.T.I.S" och handlar väl om den där drickan som fjuttholmarna tycker är så fräckt att dricka när de ska leka fransmän. Känns lika efterblivet att döpa låten så som när The Mockingbirds döpte en låt på sin förvisso sjukt bra och legendariska debut-EP till M.O.C.K.I.N.G.B.I.R.D.S . Go låt iaf men skivans svagaste spår.
Bläddrar vidare i skivhögen och kommer fram till råpunk..jag menar oi!-flirtarhardcorebandet Syndrome 81. Denna sjua kom om jag fattat det rätt redan på en kassett ett bra tag innan (jag har t o m kassetten fick den av Vicky i Urban Sagge men fan jag har inget kassettdäck) och innehåller sex goa låtar. Detta är riktigt bra faktiskt! Inledande "Une vie pour rien" (namne med ett av de bästa fanzinen någonsin IMO som senare blev ett bolag med som ju släpper allt det göttiga franska nu typ, djupt, brett, intellektuellt, lite som jag själv helt enkelt) är en brottarhit med en fin gitarrslinga. Man växlar mellen lite 80-talspunk/oi! ala UK , US hardcorepunk och vad som bäst beskrivs som typiska franskheter. De kan lira och gapa snyggt grabbarna! A-sidans sista spår "Recouvrance" ger lite mörka Criminal damage(king of bands!)-vibbar och jag vill gå upp i brygga. B-sidan tuffar på bra den med, bästa spår där är lite udda "Cercueil d´acier".
Avslutningsvis har vi då Maraboots svanesång "Ils ont tué la oi!". Parisarna är enligt mig en av 10-talets absolut trevligaste oi!-bekantskaper och jag tycker det är skittrist att de lagt ner. Titellåten handlar väl om Oi! på nått vis antar jag och inleds med en för bandet så karaktäristisk saxslinga och drar sen igång med bra tryck och en refäng som sätter sig direkt. "Ils sont partis" inleder b-sidan och det svänger där med men där gör de sitt i mina ögon enda (om än marginella) misstag - ett litet, litet överanvändande av saxen (se även: Stomper 98). Sista låten heter "Combienn sont-ils?" och jag börjar få lite ont i huvudet... måste alla låtar heta nått med ont och sont och sånt? Får vibbar till saliga Monster som alltid döpte sina skvor till nått en låt på förra skiva hette osv. Eller...det är ju inte alls samma sak men skitsamma. Den ("Combien sont-ils?") är ett riktigt starkt nummer iaf och de avslutar verkligen karriären med flaggan i topp.
Sammanfattningsvis så kan man väl säga att detta är en bunt bra skivor som jag rekommendera alla att inskaffa bums. Det står mer och mer klart att det är till la france man ska vända sig om man över huvud taget ska fortsätta lyssna på sånna här Oi!erier, egentligen bör man ju hålla sig strikt till svart musik och pop. Oi! Oi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar