Intervju - Bullshit

Bullshit är legender inom svensk Oi! Inte kanske för att vara det band som skänkt oss flest brottarhits men för att de (förutom 80-talsband som fastnade på demostadiet) var bland de första med en äkta förankring i skinheadkuturen och utan geggande i boneheadträsket som släppte plattor och lät höra om sig. Och detta mitt under vad som kom att utvecklas till den smått förskräckliga SxE/Jock-core perioden i svensk punk..! De släppte skivor på tyska Knock Out, turnerade med storheter som Red Alert och Klasse Kriminale och tillsammans med polarna Guttersnipe satte de Umeå Inner City Firm Skins på kartan. Nu är de tillbaka med en smäll och strängbändarna tillika vokalisterna Markus och Mattias har varit vänliga och svarat på min frågor. Oi! 


Tjena! Briefa oss lite on the early years of Bullshit. Ni drog igång -90 va? Hur kom ni in på oi! och skinnskalleriet och berätta lite om Umescenen vid denna tid (o gärna också om skinheadsscenen i allmänhet vid denna tid).


Ja, vi spelade i olika band innan vi sammanstrålade till Umeås första riktiga Oi! band 1990. Jag och Thomas lirade i Tarmvred som blandade grindcore, hardcore, onkel kånkel, Oi! och punk. Marcus spelade i Garbage Pailkids som var åt punk/hc hållet med starka influenser av Oi! så Oi! musiken fanns sedan några år i vår skivsamling. Det var rätt dött på skinscenen, endast en handfull individer och det blandades friskt med punk, skin och hc. Det var inte förrän mitten av 90-talet det blev lite fason på scenen (splittringen var en bra sak?/red.).


Och nu är ni alltså tillbaka igen, hur kommer det sig? Var the voice of oi! calling you?


Ja nu är vi tillbaka som om ingenting har hänt. Jag pratade lite med Marcus om gamla tider och bandet och att man kanske borde träffas och snacka eller varför inte repa och så blev det. Ett riktigt roligt fyllerep och sen var vi på banan igen. Ett gig gjordes och vi har väl försökt repa minst en gång i månaden sen 2012, förutom på sommaren då vi tar sommarlov.


Många oi!/skinhead texter har lite matyrtema... Hur har det varit för dig, och speciellt kanske då sent 80-tal/tidigt 90-tal - har du upplevt mycket repressalier pga att du var skin? Var det verkligen så illa som i Bullshit låten "Oi!"?


Mattias: Ha ha ja men så är det väl fortfarande att man får skulden för allt, men det var väl värre förr. Vi fick faktiskt mycket skit som band. Blev anklagade för allt möjligt och många var misstänksamma. Vill inte påstå att vi var några änglar men vissa UG ledare låg på vår dödslista.

Marcus: Instämmer med Mattias. Jag kan faktiskt fortfarande få känslan att vi inte är riktigt accepterade och rumsrena s.a.s. när vi gör ett gig i Umeå. Man är medveten om blickarna (dom är bara kåta, så är det här i Malmö med/red.). Somliga punk/hc tonåringar ser ju rent av livrädda ut när vi kommer gående i riktning mot dem haha. Skinheads är alltjämt kontroversiella.

Back in the daze

Har förstått det som att du Mattias är lite av ett hockeyfreak. Är inte fotboll vettigare? Hockeyspelare är ofta väldigt fula.


Mattias: Ja, jag gillar iof både fotboll och ishockey men Björklöven är viktigast för mig i Umeå. Det finns mer tradition och kultur kring det än fotbollen. Bästa fotbollslaget Umeå FC har ju bara funnits sedan 1987. Jag har varit aktiv i supporterklubben och gjort medlemszine, men nu står jag bara på H och sjunger med och far på nån enstaka bortaresa. Hockeykillar har helt klart en stil man kan känna igen och det är inget jag avgudar direkt, men det är väl lika med fotbollsspelare, divor (tänkte faktiskt rent utseendemässigt i fejjan, många hockeysnubbar ser som jävla kratrar i plytet, Mats Sundin var väl den sista som såg nått sä när hel och ren ut/red.).


Jag tyckte Sluggers lät jävligt rått när ni kom där, synd att det aldrig blev nån platta.. Hur många låtar han ni göra och finns det mer inspelat osläppt? Och isåfall - varför inte tjata på nån att ge ut det? Är det nån annan i Bullshit som med var med i Sluggers nån vända?


Mattias: Jo jag tycker vi hade ett bra sound och driv. Tyvärr blev det inte mer än på Brewed In Sweden och gig i Umeå och Robertsfors. Vi gjorde väl säkert kring 20 låtar totalt. Vi spelade in material som skulle bli en mini LP eller nått hade vi tänkt, men vi skickade inte ens iväg det till nått bolag. Är inte helt nöjd med all mixning och att spela in 12 låtar på mindre än ett dygn var inte optimalt. Thomas från Bullshit var med och startade bandet och hängde med till sista året. Sen fortsatte vi med lite olika trummisar och gjorde lite nya låtar med Gustav. Tyvärr blev de inte ens inspelade i replokalen så de är nog borta för alltid. Jo, självklart om nån hör av sig så kanske man kan skicka lite låtar och se om nått kan ges ut på vinyl.


Vad tycker ni om den politiska utvecklingen här i vårt kära nord, om man tänker sen du var liten och den dynga vi sitter i idag? Några tankar om samhällsklimatet och varför det blivit som det blivit?


Det har gått snabbt på slutet, allt drivs till sin spets, det finns idioter och idiotiska tankar från höger till vänster. Vi har inte blivit bättre människor, men man ska inte tappa hoppet (ok, jag tänker mer så här: "Socialismen"(statkapitalism) dog som idé när gamla öst brakade ihop, sosseriet pallade inte kapitalets motoffensiv efter de radikala 60- och 70-talen och faktumet att kapitalismen i dess fullt ut globaliserade och samtidigt nedåtgående epok inte gav utrymme för mer av deras keynesianistiska välfärdsmodell.. kvar blev "den enda vägens politik", dvs liberalismen vilken visade sig leda oss rakt ner i avloppet. Och utan nått tydligt alternativ med legitimitet är folk tyvärr jävligt lost och bryr sig bara om sig själva, eller ännu värre ser Jimmie Boy som lösningen inför framtiden. Men dom har fel! Det finns ett annat alternativ och det är att vi själva tar makten över våra liv och samhällsutvecklingen genom kollektiv kamp SJÄLVSTÄNDIGT organiserad i förhållande till så väl fack som politiska eliter. Klasskamp och arbetarråd är lösningen! Vidare läsning: "Kapitalet.se", Mikael Nyberg, Ordfront förlag, "Vad är det för fel på Leninismen?", Folkmakt pamflett, eller om man vill göra det lätt för sig surfa in på www.arbetarsolidaritet.org och/eller ge ett bidrag till stridsfonden.se som stödjer vilda strejker och annan utomfacklig organisering och kamp på arbetsplatserna/red.).


Vad tycker ni om att Lars Fredriksen joinat Stomper 98, börjar det inte bli lide väl många band? Fan gör en rejäl Lets go platta istället med Rancid! Tror ni Stomper med blir paraia i real oi! världen (läs: internet) nu?


Jaha, det var som fan. De kanske blir bättre nu då ha ha. Nämen, håller med, Lars och gamla Rancid var bäst. De får säkert ris och det har de nog tagit med i beräkningarna.


Vilka är de stora punk och oi! favoriterna i gruppen? Genom tiderna och de på senare år tack!


Oi! svår fråga. Gillar massa gamla klassiska engelska och franska band. Finns även mycket från USA. Namedroppar några exempel iaf: Blitz, Ramones, Misfits, Business, 4-skins, Criminal Class, Menace, Combat 84, Red Alert, Agent Bulldogg, Komintern Sect, Camea Silens, Warrior Kids, Youth Defense Legaue, Anti Heros,

Nyare band: Emergency, Gatans Lag, On File, Torpedo GBG, Bombardiers, Templars (korrekt lista!!/red.).

Skivsamlingen är stor och det blandas friskt.

Marcus: Instämmer i stort sett med Mattias.


Jag har förstått att du Mattias även är ett ska och reggae fan... Favoriter där? Varför tror du den biten har försvunnit ur inte minst den svenska skinheadscenen? Hur är det bland övriga bandmedlemmar?


Ja, det pratas inte så mycket ska och reggae längre. Inte lika mycket band och spelningar som på 90 talet har väl säkert med den saken att göra. Jag lyssnar mest på gammal ska och reggae nuförtiden, typ Lee Perry, Susan Cadogan, Toots & The Maytals, Desmond Dekker och massa Trojan…

Marcus: Ja, alldeles för lite ska/reggae inom svenska skinhead scenen idag. Förstår inte varför. Jag älskar de gamla klassikerna.


Det bos i radhus vad jag förstår. Kan man få fram den rätta Council estate of mind när man ska skriva oi!texter då?


Det är ett kedjehus faktiskt, men hade det varit ett tegelradhus i ett sämre kvarter så kanske. Nä, nu har man det väl för bra, bra grannar och lugnt och trivsamt, så man kanske har tappat den arga tonårsgnistan. Det är Marcus som står för låtsnickrandet på EPn. Jag skrev dock min första nya låt på typ 20år innan releasegiget och det blev en låt på svenska, så det kanske finns hopp?

Marcus: Förstår inte riktigt det där. Bara för att man kommer från relativt enkla förhållanden innebär inte det att det måste fortsätta vara på samma vis resten av livet, som någon slags självuppfyllande profetia (har jag väl fasen inte sagt! jag vill ha ett fett jävla guldhalsband och bada i chapagne, det är inte det.. men kan vi fånga spirit of the back street kids in da UK -80, you feel me?/red.). Idag bor jag med familj i en fin sekelskiftesvilla i ett bra område i Ö-vik, men jag har jobbat stenhårt senaste 10 åren för att detta skulle bli en realitet. Jag har samma grundläggande ideal och värderingar idag som när jag bodde i andra hand i en sunkig liten lägenhet för 20 år sedan. Att man automatiskt blir borgare för att man bor i villa är trams. Jag har lika mycket ilska i mig nu som för 25 år sedan, men den kanaliseras mot andra ämnen och företeelser (där ser du!/red.). Jag känner mig varken trött, gammal, resignerad eller bekväm. Jag har massor av åsikter om många vitt skilda frågor, men jag försöker medvetet att inte gräva ner mig så mycket i Bullshit texterna. Föredrar själv enklare texter, då jag inte vill att det ska kännas som om man sitter på en föreläsning när man lyssnar på musik och ölar. Musik är som bäst primitiv och rå.


Gustaf (Eslövs "Nordman") har alltid framhållit "She's the girl i like" som en brottarhit när han bodde i Ume o söp med de där Nisse o Göken och allt vad de heter. Berätta vad det handlar om för en dam (för jag utgår ifrån att det inte är Anna då väl hon inte var mer än typ 12 bast då den låten skrevs).


Det är mest skämskudde på den, men typ den enda låt vi har lite fler ackord med på gitarrspelandet. Det var ingen speciell person just då som det handlade om, men många år senare fann jag henne på riktigt dvs Anna.


Nått annat oi!igt ni vill vädra?


Ja, riktiga Oi! are köper vinylskivor så se till att köpa vår EP, finns via vår facebook https://www.facebook.com/bullshit.umea.1990/ eller hard and smart webshop http://www.hardandsmart.se/

Sen så skrev du fel i recensionen. Påstår att jag (Mattias) sjunger på Rats, men det stämmer inte. Marcus har gjort alla låtar på EPn och sjunger lead på alla låtar, men jag körar på refränger (varför sjunger han inte så jämt!?/red.).

Strong cover art

Recension: Nya Given - För kropp och själ 7"

Nya given från Nya Given (hihihi). Don´t know what to make of it really. En del av mig gillar verkligen att det är så rappt, simpelt och primitivt, och Ponty har en jävligt kraftfull pipa som matchar musiken perfekt. Å andra sidan blir det på nått sätt lite same same efter ett tag och låtarna tycks flyta ihop på nått sätt. Grejen med bandet verkar väl annars vara att det inte ska tas för seriöst och texterna är mest fylla och spya sånt där. En Macc Lads cover med svensk text får vi också - och det är kanske här kalsongen klämmer - jag har aldrig brytt mig om Macc Lads och det lilla jag hört tycker jag inte är världens roligaste band även om folk (Maccladsen o dess fans) tycks tycka det. Och Nya Given ska väl vara ett svenskt Macc Lads och...fuck var den här recensionen blev tråkig och börjar låta som att jag helt avfärdar das neue gift. Men icke - "Öhh!" och "Promilleväst" fastnar faktiskt hyfsat direkt i lilla gubbaskallen och jag kommer nog spinna platen fler gånger.

PS. Skitjobbigt förpackat. Först i en plastficka som satt så tajt så att man kände sig halvpeddo när man skulle dra ut den. Sen sitter tamigfan skivan i en inlay av kartong av nästan samma storlek som omslaget så att den jäveln knappt heller gick att dra ur utan att pajja skiten. Väntade nästan på att skivan skulle vara fastlimmad i inlayen med eller nått. Inlayen flög åt helvete sen kan jag säga. Kom igen för fan. Men gullig teckning på. 

Recension: Bullshit - Mariehem/Berghem 7"

Umeås gamla Oi!-hjältar  Bullshit är tillbaka med en  EP! Plattan inleds med den lite småmäktiga “Mariehem/Berghem“. Lite tungt och stolpigt med en charmig text om uppväxtorterna och att bli en boot boy där… en låt man väntar på att den ska dra igång men som aldrig riktigt gör det, men ett värdigt intro på nått sätt. “Dream bank Holiday som följer är piggare, låter som moderna upplagan av Last resort. Gullig text här med om att drömma sig bort till en proppa fukking bank holiday ifrån gamla Svedala. Sin vana trogen låter Bullshit som två olika band. På flippen är det Åberg som sjunger  “We are the rats” som låter som ett fartfyllt Condemned  eller varför inte hans gamla band The Sluggers. vinylen avslutas med en Roky Erikssonhyllning, här är det rock´n´rollsång igen och det låter i mina öron som ett svängigare The Robots. Trevlig come back som kanske inte är maxad med kukrunkarhits men puttrar på tillräckligt för att man ska bli sugen på mer. 

Intervju - 138:an

Pennan är mäktigare än svärdet men störst av allt är kärleken! Close-up, blögga, DS-13 -era Hard Core, krustader och Instagram... efter alla dessa jävla år, Stolthet och fördom ger er den definitiva Christoffer Euler Röstlund Jonss... nä fuck it - 138:an - intervjun! Likeforgettaboutitba. 

Du har ju i ganska många år nu skrivit om hardcore och annan skränig rawk. Mest känd kanske från Close-up och egna bloggen "just cant hate enough". Hur började det hela och har du alltid gillat att skriva? Är du utbildad journalist? Vilka andra publikationer har du figurerat i?

Karl Backman (T-55’s, AC4, Vectors) skrattade åt mig härrom månaden när jag sa att jag visst läst journalistik – på folkhögskola. Så ja, om du räknar två års studier på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå som kosher, så är jag utbildad journalist. Det var på 1990-talet. Innan internet. Det första jag någonsin skrev var en intervju med lokala UÅHC-bandet Shield. Den publicerades i Västerbottens-Kuriren, där jag tjatat mig till en plats eftersom jag tyckte att de behövde någon som skrev om den lokala undergroundscenen. Sedan dess har jag skrivit/jobbat på: Västerbottens Folkblad, Close-Up, Sweden Rock, TT Spektra, Stockholms filmfestival, Aftonbladet, Allt om Stockholm, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, TV4, Metro, City och UR. Just nu jobbar jag på Direktpress som gör lokaltidningar i Sthlm. Jag jobbar ute i stadsdelen Skarpnäck, en förort (inleder lite mjukt med att erkänna att jag faktiskt älskade dig i close-up och på din blögg. Har du nånsin älskat Christoffer?/red).

Ville du verkligen döda det där franska black metalbandet som du sågade i Close-up då way back när Göran P-pride fortfarande ägde scenen (pallar inte leta upp blaskan o kolla vad de hette)?

Eftersom jag inte heller orkar leta upp tidningen kan jag ärligt säga att jag har absolut ingen som helst aning om vilket band du menar. Men jag dristar mig till att säga att nej, jag personligen ville nog inte döda dem på riktigt. Det var säkerligen en metafor för att deras existens är oviktig för mig och jag skulle inte reagera om de gick ur tiden som band och människor. Det är i och för sig relativt få människor jag bryr mig om de dör eller ej. Gällande musiker är det nästan ingen. Allting dör.

Du har ju lirat i en del band genom åren men vi skiter i det där cv-runket. Lirar du nått idag?

Jag spelar i Riwen. Bas. Det är jag, Marita, Johannes från Cult of Luna (å fyfan/red.), samt Fredrik och Christian från Totalt Jävla Mörker. Vi släpper debutalbumet ”The cold” den 28 augusti. Du kommer att hata det. Det är hardcore. Sedan har jag och Lucas från Diagnosis? Bastard! börjat fnula med ett stökigt projekt kallat Prisão. Eftersom vi båda har brasilianskt blod i ådrorna blir det sång på portugisiska. Viktor (Diagnosis? Bastard!, Nitad, Sonic Ritual, Pig eyes) (ey glöm inte Dims Rebellion skinhead/herbert pride!/red.) spelar trummor. Vi får se vad det blir. Vi har bara hunnit repa ett par gånger (blir nog skit, lira oi! eller herbertpop istället./red.).

Let´s rawk!

Du har ju genom åren blivit lite av såväl ett runk- som hatobjekt. Egentligen - du är en hardcoresnubbe som tycker och tänker saker om musik och samhället, so whats new? Vad tänker du själv om all kontrovers?

Det är en bisarr känsla att få sms från vänner som är betydligt mer kända än vad jag är, där de skriver ”det är helt sjukt, du behöver bara gå ur sängen för att någon ska bli kränkt och förbannad”. Vad jag själv tycker om det är olika från dag till dag, från situation till situation. Nästan alltid är jag obrydd och skrattar åt det. Jag har aldrig varit en människa som ser ”bra stämning” som ett ändamål som helgar alla medel (se svaret på fråga 5 som exempel). Men, givetvis, vissa dagar kan jag bli lite knäckt över att människor som inte känner mig fantiserar och sprider direkta lögner. Jag tycker att vill man hata mig, fair enough, då finns det tillräckligt med sanna orsaker. Det behövs inget hittepå. När människor jag trodde var vänner och kompisar hugger en i ryggen, det känns såklart jävligt mycket värre än totala främlingar som snackar skit. Det är väl också därför som det är det vanligaste textämnet inom hardcore (precis - alla skrålar med i NY Crew/Friend or foe men sen är de ändå fitt...eh jag menar kukar i slutändan!/red.). Men, ja, egentligen, som du säger: det är rätt märkligt. Jag är inte ens aktiv i någon scen på något nämnvärt sätt och har inte varit det på rätt många år. Ändå är jag så pass viktig att folk önskar livet ur mig i låtar? Det säger väl mer om hur vital den svenska

hardcorescenen är, än hur jag är som människa.

Du har ju gjort dig känd som en oi- och skinheadhatare också. Varför detta oresonliga hat? Är det bara för att du vill, likt rasisterna, ha nån grupp som du helt kan avhumanisera och hata loss totalt på? Är det inte också ironiskt i och med att du kommer från Umeå där ju alla skins alltid varit extreeeemt snälla, rena rama Alfons Åberg/Alfons Åbergs farsaskins ju (and i mean that in a good way)?

Jag tycker väl först och främst att musiken som hör till den subkulturen är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt jävla dålig (fel. Den är oftast riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt bra/red.). Och sedan tycker jag väl att subkulturen i sig på det hela taget är riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt, riktigt jävla korkad. Jag vet inte om det innebär att jag ”avhumaniserar” någon genom att tycka att de är töntar eftersom de vigt sitt liv till något så pass meningslöst som märkeskläder och förmågan att klara av att skrika ”Oi!” på hyfsat rätt ställe i en låt som handlar om att gå på puben och spöa någon som håller på fel fotbollslag (kan ärligt inte komma på en enda oi!-låt som handlar om det men vaddå, håller du på HIF eller?/red.)? Men är det så ber jag om ursäkt (klä sig propert är a och oi! för var anständig arbetklassgrabb/dam, och att fula ner sig för att det "chikt" är ett smutsigt medelklassprivilegium. Borde väl en "fookin´journo" som du veta. Och skrika oi oi i tid och otid kan jag faktiskt gå i god för att INGEN skinhead sysslar med men det verkar som att en del "dudes" tror de ska göra det när de lyssnar på musik de tror är oi!, läs: klicken som var på Criminal Damage i Köpenhamn -08, fniss!!/red.) . Alla lika, alla olika. Och några av mina bästa vänner är skinheads! (säääääkerrt/red.) Gällande ironin med Umeå och dess kramgoa skins: jag slutade förstå ironi för 15 år sedan. Verkligheten är alldeles för uppknullad för att ha koll på ironi. Beklagar (det var för fan inte jag som var ironisk utan situationen - trögmasoppa till lunch?/red.).

Samhället. Vad tycker du? Vad röstar du (om du gör det)? Är du politiskt organiserad?

Samhället skulle kunna vara bättre. Det skulle även kunna vara jävligt mycket sämre. De första valen då jag fick rösta struntade jag i det på grund av att jag inte trodde på systemet. Jag såg mig väl som någon sorts frifräsande anarkist. Det gör jag inte längre. Inte för att systemet är felfritt, utan för att det inte finns något bättre för tillfället. Jag kan känna ett förakt för människor som inte orkar rösta, eller röstar blankt, eller på Kaller Anka-partiet. Visst, håll fast i din lilla textlapp med ”Dom ljuger” nedpräntat, som någon sorts helig talisman, medan du rabblar ”alla politiker ljuger och hycklar” som ett mantra. Okej. Men det finns grader i helvetet. Det finns gråskalor. Och vi har ett rasistiskt parti som närmar sig 20 procent. Och så länge du inte röstar mot dem, är din lathet ett agerande för en sämre värld för alla. Och det är bara rakt av motbjudande (pride och respekt för detta mogna ställningstagande. Sitta o va häftig o bränna röstsedeln när mina ungars skola/arbetslösa polares/sjukskrivna släktingars levnadsförhållande står på spel? Fuck that!/red.). Jag var inför det senaste valet aktiv medlem i Feministiskt initiativ under en kortare period (naaaaw, det gick säkert hem på krogen/red.). Sedan kom jag fram till att det var allt för mycket i deras politik jag inte stod bakom. Så jag gick tillbaka till att rösta på det jag alltid röstat på: Vänsterpartiet (Rimligt de är ju minst skitdåliga men det vore bättre om du engagerade dig rejält i klasskriget istället, varför inte gå in på www.arbetarsolidaritet.org och förkovra dig lite, kan swisha en slant till stridsfonden?/red.).

I likhet med en hel del "sköna" hardcore dudes så gillar du metal och verkar tycka det är ball. Förklara varför för mig som tycker att det är ungefär lika coolt som att spela drakar o demoner? Är det inte bättre att älska till Joel Alme och sånt?

Jag vet inte vad som är mer provocerande och fel: att du kallar mig ”skön” eller att du särskriver ”hardcore” och ”dudes” (det är för att jag menar att du är en hardcore dude och inte en hardcoredude och skön är ju vad alla sånna tycker att de själva ärs å/red.). Men! I alla fall! Jag har lyssnat på hårdrock sedan 1984 och älskar det mer än livet. Mina favoritband har sedan jag var 15 år varit desamma: Judas Priest, Black Sabbath, Venom, Motörhead, Poison Idea. Jag kan nog egentligen inte förklara storheten i det för någon som tycker att reggae är rimlig musik, och inte bara en felande länk i mänsklighetens genetiska utveckling. Men för er som läser det här kan jag summera min inställning så här: älska hårdrock, hata hårdrockare.

Du verkar känna Esse?

Känner och känner: vi sprang väl på varandra på den tiden jag var som mest aktiv inom scenen. Och vi bråkade väl på internet redan på 1990-talet. För ett par år sedan när Bäddat För Trubbel spelade på Strand kom han fram till mig och skakade hand och sa att vi har väl inget otalt, vi kan väl vara kompisar ändå. Och det tyckte väl jag med då jag inte mindes en sekund av vad vi bråkat om för mer än tio år sedan.

Känner du Pike?

Känner och känner: vi sprang väl på varandra på den tiden då jag var ute i svängen i Stockholm, innan jag blev ensam förälder på halvtid och inte kunde gå på prick varenda spelning i stan. Ett tag motionssimmade vi båda i Västertorps simhall. Det blev rätt tyst och oavslappnad stämning bland alla andra i duschen när vi var där samtidigt på grund av, tja, två väldigt stora män med extremt mycket tatueringar som står och snackar skit. Att han saknar ett ben gjorde väl sitt till också. Trevlig kille (ser det framför mig, två modern urban street legends som står och sköljer dicken bredvid varann. Påminner mig om en gammal vits som Käftssmälls-Jocke drog back in Schyman era: Två flyhänta gitarrister står i duschen. Plötsligt säger den ena till den andra: "vafan runkar du?" varpå den andra svarar: "vaddå får jag inte tvätta min kuk hur snabbt jag vill eller?"/red.).

Du verkar ha/ha haft issues med Bäddat för trubbel vilket tydligen ska ha att göra med Skåne? Sen sitter du själv som Umeåbo och bor i the town not to be speaken of. Borde vi inte alla hålla ihop mot fjutt-town?

Det var ett så kallat ljug. Jag har inget emot Skåne. Eller, det är väl klart jag har. Det har väl varenda rimlig människa? Men i just det här fallet handlade det bara om att den skånska rockmusik som Bäddat För Trubbel sysslar med inte är min grej. Dock har jag reviderat den åsikten nyligen då deras senaste skiva har texter som beskriver mitt eget liv perfekt just nu. ”Om det verkar ganska mycket som att jag har gett upp – jag har gett upp” är min sommar 2015. Nedsläckt men med självinsikt i mörkret (kom igen nu Chrille det finns fortfarande hopp, raka skallen, sträck på ryggen, sitt bredbent - det kommer gå!/red).

Gillar du Urban Savage?

Lyssnat på skivan en gång. Inte riktigt min grej, men där fanns något som jag ändå uppskattade en smula. Som att ”Wolves” hade kunnat vara en W.A.S.P.-låt. Älskade trumljudet. Bra folk i bandet. Ska lyssna mer på stubben (ptja, bra på att slåss iaf/red.).

Hardcorepunk som motkultur eller tidsfördriv? Hur känner du kring saker som "scenen", "unity"(fniss) och att försöka förändra världen med musik?

Tidlös fråga! Respekt. Musik förändrar individer. Individer förändrar världen. Så ja, jag tror på hardcorepunk som motkultur. Men det tar tid, oceaner av tid. Vilket hardcorepunkare har svårt för att förstå, såvida det inte gäller hur lång tid det tar innan en 7” i 333 ex med handscreenat omslag tredubblas i värde. Har du bråttom med att förändra värden är det bättre att börja tro på Gud och flyga in ett stort jetplan i en skyskrapa, än att börja spela elgitarr. Jag har inga problem med de som ser hardcorepunk som bara motkultur, eller de som bara ser det som tidsfördriv, eller de som är som mig och ser det som både och. Jag har dock ingen önskan att känna någon unity med idioter bara för att de, precis som jag gör, älskar Discharge eller Judge. Som sagt: bra stämning och god ton är aldrig über alles.

Du hatar ju ska och reggae. Varför och varför är det kotym att göra det i hc-svängen? Jag har full respekt för att vi alla har olika smak men ofta känns det bara så jävla påklistrat (och inte sällan färgat av smygrasistiska sammanblandningar och generaliseringar av reggae, rastafari och "svart nationalism". Kommentar?

Se svar nummer fem. Med reggae kommer den extra starka tobaken (fett snygg passning - RESPEKT/red) att det ofta (nej, inte alltid) är en väldigt religiös genre. Och som i alla religioner är det bögar och brudar som krossas under den järnklacken. (det vanliga rövbajspratet således. Finns hur mycket reggae som helst som inte är religiös (researchen är med andra ord noll) + finns ju massa olika sätt att vara religiös på, olika sätt att kombinera detta med sina övriga ideal och politiska åsikter. Hata gärna homofobi men dra inte alla över en kam plus fakking se sammanhanget som exempelvis Rastafari växt fram ur - det gör ju alla vi vettiga i alla andra frågor?/red.). Jag har varken tid eller lust att lägga allt för mycket energi på sånt. Det är helt enkelt anti-hardcorepunk.

Jag tycker du ska ha kudos för att du aldrig haft en skäggfas, eller har du det?

Jag tycker du ska ha kudos för att du aldrig bildgogglat varken Riwen eller Sonic Ritual (varför skulle jag båda suger ju?/red.).

Några avslutande kommentarer till kidsen?

Allt är förgängligt (nej skinheads är för alltid/red.).

Recension: Assac! - Suicidi Social LP

Turist i tillvaron har tillsammans med sex andra labels gett ut spanska Assac!s nya LP Suicidi Social. Bandet har några bast och ett gäng plates under bältet (med denna tre LP´s samt demos och en Comp.). 

Micke beskriver själv musiken som en blandning av Bostonsscenen och "lite europeiskt". Lite oklart vad som syftas med det senare men kanske litta Raw power? Kan väl tycka mig höra lite SSD osv om jag anstränger mig men mest tycker jag det låter som Agnotic Front - Victim in pain era - det blandas lite tuggande med snabba hetsiga punkutbrott, dock med en modernare och fetare ljudbild. Å andra sidan refererar jag som ett jävla rövhål - Å TREDJE sidan - det är ba hardcore, ett allmänt skrän och som alla inte vet ändå inte full on pride music. 

Jag får erkänna att jag inte blev jättebiten de inledande lyssningarna och förklaringen är enkel: muskelröjet som beskrivits ovan ackompanjeras bitvis av s k gris/häxsång som är så vanligt förekommande i grind- metal- och allmän rollspelsmusik. Jag spyr av det. Men det förtar inte hela nöjet. Det är överlag bra driv och schysst dynamik mellan tugg och rens. "Correcte", "Prestigi", "Manresa" mfl är alla goa bitar och näst sist på B-sidan dyker oväntat en cover på 4-skins gamla örhänge "Chaos" upp - med en rejält skruvad sax (eller annat tut vafan vet jag). Bra såklart, men går det misslyckas med sånt råmaterial? En helt ok platta om man gillar hetsig hardcore och pallar röra sig utanför svenneblaj/engelskaboxen.  

Recension: Urban Savage - 4 song E.P.

Dax för nya given från Urban Savage då, denna gång på 7 stolta tum. När jag tar skivan ur fodralet med mina medelgrova till grova fd arbetar- numera lägre mellanskikt/tjänsteman-på-mellannivå(utan arbetsledande funktioner!)-händer och lägger den på spinnern så blir det omedelbart pride i rummet. Victor AKA Chilli Svärdh (aka Jamones) har målat det finfina omslaget som andas en blandning av rough streets (of spångatan?) thugs och fornordisk styrka.

"Cop riot" är en go rökare om snutar och om att ger man dom lillfingret så har man snart hela fejjan full av batong. Sant såklart. Bra tröck i den. Nästa låt ("In those nights") är inte lika direkt men har en gott skrålig refräng om hur man får ta musiken och polarna till hjälp för att gräva sig fram ur mökret ibland.Take hope - take pride - don´t let ém break you down! - vafan har jag skrivit denna eller? GOOD pride.
Flippen köttar på med "Nothing´s ever given" och "The End". Första låter jävligt mycket Criminal Damage och det är ju världens bästa band satt... The End tycker jag är en tristare historia, står och stampar på  nått sätt.

Plattan lyfts rejält av att de fått till ett råare ljud än på LP´n och framförallt är det lite bättre mixat med sången och så (tycker även Viktor spottat upp sig ytterligare på sång). Jag hör inga hits i klass med "No cure", "Fight to win fight to lose" eller "Minimum wage - maximum slave" men det känns initialt som att både "Cop riot" och "In those nights" kommer kunna växa till den nivån givet idogt lyssnande (och supande). Gott!

Skivblurr - la france

Ibland köper man plates lite sent eller så bara har man inte tagit sig för att skriva en proppa recension i tid... men då kan man ju blurra lite om det ändå. De sista halvåret/året (fan va tiden går då) har det ramlat in en knippe franska sjuor i det Franzka hemmet...


Sverigeaktuella Rixe (Bouncing Sole Club of pride and fucking honour i september i Malmö) består bland annat av Victor (Maraboots, Lions Law) och några andra gökar. Stuket på "Coups et blessures" (kukar och blåtiror?) är tydligt basic old school fromage-punk/oi! och jag gillart. Inledande "Razzia" har ett nästan efterblivet simpelt riff vilket gifter sig utmärkt med de typiskt franska körerna och melodierna i den maffiga refrängen. Följande "Infatigables" har ett stöddigt rock riff och samma grova (cis-)manliga sång och jag kommer på mig själv både en och två gånger med att digg-nodda med huvudet och låtsas kunna franska. Strong! Andra sidan göttmar på bra med samma goa neanderthalriff och låttitlar på franska som jag inte ens pallar försöka plita ner med min pekfingersvals. Summa: göttigött, kanske inte såååå sjukt bra som hypen säger men ändå så det rycker till lite.

Ett annat trevligt vax är Massila Attack från Mariselles debut "Bonne Mére". Vet väldigt lite om bandet och osäkert om mer är på g eller om de ens håller på längre.En riktig singel med titel-a-sida och två låtar på baksidan, ett format min hjärna är väldigt svag för. A-sidan har ett bra drag och en stark refräng, ger den rätta franska chaos-punk känslan utan att kännas tillgjort retro. Och där kommer lite goa woo-waa med, jojo fint som snus. B-sidans "Vélodrome" låter som fan som nånting annat, kommer inte på vad, riktigt jävla kukbra iallafall som Official Herbert hade sagt. Fan saknar honom lite grand, hoppas han har det gott hemma i Fucktown. Sista låten heter "P.A.S.T.I.S" och handlar väl om den där drickan som fjuttholmarna tycker är så fräckt att dricka när de ska leka fransmän. Känns lika efterblivet att döpa låten så som när The Mockingbirds döpte en låt på sin förvisso sjukt bra och legendariska debut-EP till M.O.C.K.I.N.G.B.I.R.D.S . Go låt iaf men skivans svagaste spår. 

Bläddrar vidare i skivhögen och kommer fram till råpunk..jag menar oi!-flirtarhardcorebandet Syndrome 81. Denna sjua kom om jag fattat det rätt redan på en kassett ett bra tag innan (jag har t o m kassetten fick den av Vicky i Urban Sagge men fan jag har inget kassettdäck) och innehåller sex goa låtar. Detta är riktigt bra faktiskt! Inledande "Une vie pour rien" (namne med ett av de bästa fanzinen någonsin IMO som senare blev ett bolag med som ju släpper allt det göttiga franska nu typ, djupt, brett, intellektuellt, lite som jag själv helt enkelt) är en brottarhit med en fin gitarrslinga. Man växlar mellen lite 80-talspunk/oi! ala UK , US hardcorepunk och vad som bäst beskrivs som typiska franskheter. De kan lira och gapa snyggt grabbarna! A-sidans sista spår "Recouvrance" ger lite mörka Criminal damage(king of bands!)-vibbar och jag vill gå upp i brygga. B-sidan tuffar på bra den med, bästa spår där är lite udda "Cercueil d´acier". 

Avslutningsvis har vi då Maraboots svanesång "Ils ont tué la oi!". Parisarna är enligt mig en av 10-talets absolut trevligaste oi!-bekantskaper och jag tycker det är skittrist att de lagt ner. Titellåten handlar väl om Oi! på nått vis antar jag och inleds med en för bandet så karaktäristisk saxslinga och drar sen igång med bra tryck och en refäng som sätter sig direkt. "Ils sont partis" inleder b-sidan och det svänger där med men där gör de sitt i mina ögon enda (om än marginella) misstag - ett litet, litet överanvändande av saxen (se även: Stomper 98). Sista låten heter "Combienn sont-ils?" och jag börjar få lite ont i huvudet... måste alla låtar heta nått med ont och sont och sånt? Får vibbar till saliga Monster som alltid döpte sina skvor till nått en låt på förra skiva hette osv. Eller...det är ju inte alls samma sak men skitsamma. Den ("Combien sont-ils?") är ett riktigt starkt nummer iaf och de avslutar verkligen karriären med flaggan i topp. 

Sammanfattningsvis så kan man  väl säga att detta är en bunt bra skivor som jag rekommendera alla att inskaffa bums. Det står mer och mer klart att det är till la france man ska vända sig om man över huvud taget ska fortsätta lyssna på sånna här  Oi!erier, egentligen bör man ju hålla sig strikt till svart musik och pop. Oi! Oi!