Femte jävla platen från "da Motörhead of oi!", och nästa år firar de tio bast, fan va tiden går. Motörhead och Motörhead förresten, det där "man-vet-vad-man-får-pang-på" som så ofta droppas i samband med bandet är i ärlighetens namn inte riktigt sant, men vi kommer till det.
Plattan öppnar urstarkt: "Trouble ahead" är klassiskt tufft och brötigt O.I. utan att ha det höga tempot förvisso, men med en refräng som maler på av helvete. Nästa spår "Let them know" öppnar med en jävligt muskulös Perkeledoft av pride´n´honour som får all annan samtida svensk benrangel-oi att fullkomligt rassla ihop i en lite hög. På refrängen smeks det in flerfaldig kärringasång och det blir faktiskt en jävla must. Och här kommer vi till det jag skrev om innan - Oldfashioned är faktiskt inte alls rädda för att experimentera lite med diverse oväntade pålägg här och där och det växlas rätt friskt i tempo också. Kvinnlig back up vox har vädrats förr (med bla Patricia från Beyond pink/Slöa Knivar) och här har vi Linda från Bustups (lägger även trumpet på minst ett spår) och två andra för mig okända damer. Redan på tredje plattan Don´t believe a word they say breddades stuket och ett lite, lite cleanare sound smög sig in - samtidigt som refrängerna fortsatte vara fläskiga och anthemiska. På tal om det sistnämnda så finns det gott om den varan även här på Still worth fighting for. Men tillbaka till den starka inledningen! tredje spåret "At the end of the day" är även den en jävla stark och stolt låt, med ultraaggro sång av Per samtidigt som tempot hålls igen en aning, och med ytterligare en skitsnygg refräng som sätter sig - återigen förstärkt med kvinnlig körsång, denna gång snarast i framkant av mixen, och det låter jävligt bra! Med saxslingorna får man faktiskt lite vibbar av saliga Dims Rebellion vilket ju alla inser är ett jävlig gott betyg. Efter detta tycker jag plattan går in i lite mellanläge, samtidigt som de följande låtarna bjuder på schysst variation; vi får lite Sick boy Nick på sång, ett sator-flirtande intro, och ett par låtar som närmast skulle kunna beskrivas som hård svängig rock´n´roll ("No go down", "Time heals nothing", "C´mon C´mon") men även ytterligare en allsångdänga i form av "I know". Nytt för bandet är att man kör lite samarbete gällande låtsnickrandet - tre av låtarna är författade tillsammans med gamla Linköping(eller Eksjö?)-punk-legenden Coste Eriksson, varav "Disregarded Bones" tidigare framförts live och den är en jävla hit! Avslutningsfår vi ännu en saxsmyckad anthem i "Silver Lining" som känns klassiskt Oldfashioned Ideas ändå på något vis och så allra sist en snabb aggrodänga där lille Gustaf kliver fram och lägger ettrig pissförbannad sång, såsom vi med koll minns originalupplagan av Löst Wörning. Gott så!
Sammanfattningsvis har gubbarna gjort en bra jävla skiva, där man lyckats med konststycket att skapa igenkänning men ändå, på ett lagom sätt, förnya och variera sig. Kanske kommer inte gruppens allra fetaste hits att hämtas från denna plattan när karriären ska summeras så småningom, men å andra sidan finns inte ett enda spår att skämmas för på platten - och hur många band peakar till max på album fem (plus alla sjuor, splittar och annat de hunnit med på "bara" nio år)? O.I. håller än, spöar det mesta i svenska scenen och jag ser framemot vad det kan bjuda på nästa år då de tioårs jubilerar, en liten fågel har viskat att det kan bli lite mustigt. Oi! on!
