söndag 4 mars 2018

Recension: Hjelle - Fan ta NPM LP



Hjelle är väl mest känd från Bäddat för Trubbel och var ju nyss omnämnd här på blögga med Kuksugers åsse... utöver det lirar karljäveln med Patriks Strands elkvartett samt hade ett tag projektet Det Enda Alternativet som var satans bra. Hans solopryl ligger ganska nära det sistnämnda dvs typ som Bäddat men lite mer varierat med aukustiskt och ibland lide "tunnare" ljud och countryaktigt och vafan - jag kan inget om musik egentligen.

Ganska precis ett år efter den överjävligt bra första plattan är han så här med sin andra solo LP och fan om det nästan inte är lika bra denna gång. Första låten har lite vibe av No 13 från Dan Berglunds platta när han covrar den där gamla norska arbetarsångaren (som även Gatans Lag har snott en hel sångmelodi ifrån en gång)... med en klassisk Hjelle-text på temat meningslöshet och så där halvhopplöstetsaktigt. Sen pridear det upp gott i "Det går över" med de superfina textraderna "Dom där jävlarna som bara vill hålla dig nere / och verkar njuta av att andra dom mår skit / Stäng dörren så ska jag sätta på en kanna kaffe / För dom jävlarna dom kommer inte hit". Och så där rullar det på om kassa relationer ("Det sämsta som har hänt mig"), livet på dekis ("En man på pizzerian") och dricka bir ("Dricka bir").

Det som är så jävla gott i allt Hjelle gör textmässigt är att det är så jävla vardagsnära och ur den vanliga halvsletna männsikans perspektiv, samtidigt utan att någonsin bli överdrivet emo eller frossa i misär - det som romantiseras här och där är snarare den lilla strimma av glädje, hopp och gemenskap som här och där trots allt tittar fram hos de olika "jagen" i låtarna. Det finns en värme i skiten - och ilska när det är på sin plats, som i exempelvis den koncisa "Fan ta NPM" och för all del även i "Med vänner som dig". "Billig date" är skitbra honesty-pride och "Puben har stängt" (som man fattar av titeln) melankoliskt vacker. Allra bäst är det dock i den vackra "På systemet" - pallar inte skriva allt så fota in hela jävla texten åt er nedan. Ska man anmärka på nånting är det väl att man velat ha mer, sista var det sexton spår nu får vi elva och det hela är över på drygt 20 minuter.

Fitt-bra skiva!!



onsdag 28 februari 2018

Interview - Oldfashioned Ideas



Oldfashioned Ideas stick to their guns with strong values thats once where radical and fresh but in this 180 degrees to the shit direction-turning society is regarded as old. They have been up around the bend (fuck nows what that means?) for a long time so I checked out their balls of pride once again.


Ok what the fuck is going on in society - new record coming up or what?!


Niclas – Yes, new album recorded and being mastered as we speak!



It seems you guys don’t gig as heavily as ya used to bishes - or am I misinformed? Still hot by the Germanz?



Niclas – I think we have been pretty solid around 10-20 gigs per year, but some years are less than others of course. Life and all that bullshit comes in the way sometimes, but we probably couldn’t do much more anyway if we want to survive (come on, a little pung-krock won´t killa ya, ok it killed Dee Dee, Johnny, Joey, Joe, Sid, han sixten i dokun, Elvis, Ian, Danzig (well, braindead anyway) and a few others but hey - you can doi! it!/ed.).


Will you guys ever play Hamburg? Can’t Hannu sort shit out for you? I think he chaos there every now and then...



Niclas – Would love to play Hamburg, but it’s not looking very likely. There’s a couple of organizers that would like to book us, but they can’t. Same old story… (well I´ll tell you another old story: two guitarplayers stands in the shower. Suddenly the first says to the other "hey, are ya having a fucking wank?!" to wich the first replies "what? can´t I wash my dick as fast as I like?"/ed.).



So what has happened since the last time? I’ve heard Per has broken hard with the skinheadz cult and now sports a beard and a worn out smalltown haircut while Gus has made a strong comeback and faced the aggression?



Gus – Facing the aggression is a mandatory continuum in this #society, but as far as skinhead goes, I leave that to other more suited people (eh... like who?! everyone sucks!/ed.). I’m just bald. Per, on the other hand, heard that the only way to be considered a cog of the small community he resides in is to have a full head of hair. And therefor is he now almost as handsome as Niclas (sorry, gotta "take a shower"/ed.).



Sick boy Nick is like a man with three cocks - he’s fucking everywhere! He now plays meaty punkrock with you guys, Volvo and The Streets Team. But will we ever see him in a bit thinner groups, like Sabotage?



Niclas – No. Not my preferred style, don’t think I could play like that even if I wanted to (is it a style? i thought it was a diet!/red.). I like loud and distorted, I don’t think bands like Sabotage would have any interest in that.


Gus (also with almost like three bands) – Two timin’ bastard!



Who’s the little kinder of the band?



Niclas – Age wise it’s Gus, mentally it’s a draw (I hear ya, he is an artist, a poet and a friend/ed.).


chicks and dicks



Ok motorhead is dead like a lot of other heroes and zeros. Who would you rather see dead?



Niclas – I wouldn’t miss a lot of people, it´s easier to say who I want to stick around. But I kind of want everyone in charge of anything important to at least suffer a bit once in a while. Keep them reminded that they are the fortunate ones.


Gus – Almost everyone, especially Tingeling (I see what you mean but still - every wiking has to go berserk every now and then. Don´t be to hard on Tingy, tell him a little something like this:


Good morning heartache
You're like an old friend
Come and see me again 


Look up you're in Cleveland again
A solid line that never ends
I've got stories you'll never believe
And i know it i wear it on my sleeve 


There must be somethin' about you that I liked but
Right here in the rain you know it just don't seem right
I always go out I never hide but in Cleveland
I should have stayed inside 


Good morning heartache
You're like an old friend
Come and see me again 


Testify my love for you
I know it runs deep through your body too
From the cold blacktop to the hot concrete
The old tan van it ain't so sweet 


Somewhere in America in the city at night
We were far from home but you know it was gonna be alright
The unfortunate get prayed on by vultures eyes
86 cents in these pockets of mine


And you can take my money,
You can take my time,
But you can't take my heart it's in the city behind


Good morning heartache
You're like an old friend
Come and see me again
/ed.).


Do you guys love wrestling?


Gus – No. The art of pankras is cool and an ultimate martial art, but the shows are not my cup of tea. Although I’ve recently been approached by another viking to start some kind of tag-team, but I’m letting him know through this interview that I’ll pass. Sorry Ekan.



What do you think is the biggest reason everything sucks in da society and everywhere else?



Niclas – Because people are cunts, that’s the simple answer. Too much bullshit, people arguing like morons over little insignificant stuff like it’s the end of the world, and that’s only referring to this morning at work. No wonder the world is a fucked up place when people can’t agree on what kind of sweetener to use in your fucking tea (I agree but lets not get to idealistic here - always remember that "It is not the consciousness of men that determines their being, but, on the contrary, their social being that determines their consciousness" as da old beard use ta say/ed.).


Gus – In the age when it’s cool to give as little shit as possible about stuff, and toss around the word “offended”, it seems to me that people are caring more than ever. It’s just that they only care about what they already decided to be right. There’s no more dialogue, and people are fucking idiots (hehe great social democrat value/ed.).



I fucking love The Warriors (90~early 00-stuff) - why can’t there be more bands with that kind of pride?



Gus – Ask someone who knows what’s going on in the scene, I don’t know shit. But I do like The Warriors and similar bands from that era, I think (Gobless!!/ed.).



What do you think of the latest Rancid record? I’ve just started to re-enjoy the previous one, it’s a killer! Back where I belong etc, strong style!



Gus – Awesome! I love it, I loved the last one as much. I mean they’re not Indestructible-good, but few things in life are.



You are the fucking Motorheadz of oi - but who are the Electric Boys of oi you think?



Niclas – Can’t think of any, I think that title is up for grabs. But I hope someone goes for it and makes the great “Punk-o-metal carpet roi!de”. You can use that by the way, no need to credit me. Conny Bloom might want some small compensation though.



What goals do you still wish to achieve with da band, you’ve toured all over the place, played festivals and released approximately 40 000 billion euros records. Wassap?



Niclas – Same as it’s always been, have fun and having a good time with my friends. If the day comes when it’s not fun anymore I’ll stop doing it right away. Ain’t got no time to do stuff I’m not enjoying. But hopefully that day won’t come anytime soon!


Gus – I love recording. I think that’s the only thing I’ve done and still doing in my life that perhaps (hopefully) will be remembered. I’m trying to write music as well, earlier I’ve only contributed with lyrics but maybe I get my bass-slapping together again. As Niclas said, it’s only about having fun. Sometimes it’s less fun with no gigs/can’t get away due to money or work, but when we get booked by great people and get to see new places (and hopefully laugh a lot during the trip) that’s what makes it worth while. But my goal is mostly to have my name on a respectable amount of releases that reaches a lot of people, to make a mark and for people to enjoy what I enjoy as well.


Thanks for the interview Martin! /Oldfashioned Ideas


Old boys with an old firm of friends


tisdag 6 februari 2018

The Kuksugers - Skåneland utan förskoning (kassett)



Jaha Hjelle är som alla vet ett geni när det kommer detta med rock och att skriva låtar (för er som är helt jävla efterblivna får jag ju då berätta att det är sångaren/gitarristen i Bäddat för trubbel, Det enda alternativet, solo mm) och nu är han då här med The Kuksugers (sug på det namnet suckers!). Jag ska erkänna att jag inte har tusen procents koll på mannens diskografi och förehavande innan Bäddat drog igång men jag har för mig att han hade en del projekt och kanske sjöng mer på engelska och kanske, kanske är det så att Kuksugarna rent av är av ännu äldre datum än Bäddat för Trubbel som väl drog igång typ 08/09? Men vafan har det med denna recension att göra - inget men ba, sug kuk på er. 

Tapen går iaf bäst att beskriva som en tretton minuter lång konst/tema platta (Musikdokumentär beskrivs den som på tape-ryggen) på temat mörkläggningen av Skånelands historia med låååånga, långsamma monologer och intervjuklipp med gubbar som praudar om di hele .Ingen aning vart det är hämtat ifrån.  Rejäl kuf o fniss-nivå men ändå med ett ett uns allvar kanske? Fuck do I know. Insprängt i skiten ligger iaf ett gäng låtar som inte handlar ett piss om detta utan (om man inte räknar sista som bara är ett slags gitarrskrammel komp till sluttampen av ovan nämnda snack), sedvanligt för Hjelle, avhandlar högt och lågt på ett kort och koncist sätt. Låtarna heter i tur och ordning; "Jag reste tillbaks i tiden och röstade på Juholt" (svinbra!), "Jag vet hur man ger upp" , "Rösta (kanske inte) på Kds", "The Great punk swindle" (som tar ställning mot pretto post-"punk" synt-wave-skiten - kudos!!) och låter enkelt beskrivet som en ännu punkigare, snabbare och skitigare version av Bäddat för Trubbel men med inslag av nån annan slags störd skit och med mongo-punk-vibbar (läs:F.Y.P, Idyls, saibon, Pricks etc..). Mycke brau!

Detta? äh det är bara mina två ex av Bäddat-demon inkl tändstickor

onsdag 24 januari 2018

Recension: Knaegt - Folkets Ark LP




Det finns en del olika planeter här på planeten Malme. På Knaegts planet så är det ett fullkomligt ragnarök av riots and struggle and strife, galna och trasiga individer jobbar och svinar och rackar och dealar och poppar tabletter för sin survival med luvan uppe, alltmedan det lurar snutar och nassar och jävelskap i vart gathörn. På min planet cyklar man till jobbet i ösregn, trött och bitter och sen hem igen och då vill man mest spola the scum of the street när de slanar på cykelvägar. Visst inser jag med att snutar är statens långa arm, en stat som upprätthåller kapitalismen och klassamhället (och dessutom på ren individnivå består av en massa rötägg). Samtidigt tycker denna gubben att det är ganska softish att man kan vända sig till samhället om man blir utsatt för nått skit istället för att vi ska skippa rättvisa själv med baseballträn hela tiden... o ba liksom: jag ser inte så möe av bängen och jag hatar kriminellt avskum rätt bra mycket mer, påverkar vardagen för folk i stan mer känner jag.

Inget av detta är såklart mer sant eller rätt än nått annat men är ändå nödvändigt för att förstå den komplexa kontexten utifrån vilken jag skriver denna recension. .

Plattan börjar iaf med rökaren "Upp som en sol, ned som en pannkaka" och jag tycker faktiskt det är ganska rått och gött. Jag har tidigare haft lite problem med två saker med Knaegt; meckigheten och bitvis att Fulip är en för bra sångare. Detta tar sig uttryck i att han liksom sjunger som en rock gawd och ibland har jag tyckt växlingarna mellan kängvrål och rock´n´roll känts lite malplacerade, eller bara obehagliga (kan för övrigt intyga att han även sätter "Stad i ljus" av Tommy Cherry Berry-pride som en smäck). De bitarna finns kvar på denna platta men i lite mindre utsträckning ändå tycker jag - visst det är metal här och var men det är hela tiden med ett bra ös, gott rens - you feel me? Mer vrålsång osse.

Genomgående teman i texterna är snutar, rättssystemets fitt-fail, antifa och faktiskt, rätt jävla mycket hederlig klasskamp och arbetshat och förtvivlan och alienation och piss (och "down for destruction", uttrycket återkommer i åtminstone tre låtar!). Lika genomgående är att texterna, trots kanske lite väl säkra kort gällande ämnen, är välformulerade och på sina håll jävligt roliga. Eller vad sägs om: jag önskar att du var mer som Norrlands Guld / och att du vågade vara dig själv mer för en stund / Precis som Carlsberg might be the best beer in the world / är ditt skitsnack det störigaste jag hört / Du är Dressman som ligger runt hörnet / ingen vill ha dig, ful och störig ("Livet") eller Antifa kom hit baby allt är förlåtet / Nassarna styr än en gång den här båten / Våra gator, våra lagar / Visa dom asen vafan dom har startat (Artikel nr 45256). Big ups bitches.

Så där rullar det på, "När flaskjäveln har torkat ut" är redigt mörk och hip-hopisch-pratig om livets allmänna jävlighet, "Länsman" är trots vad jag skrev ovan en go snuthatarlåt (bortsett från introt...), "Knivur i sidur" är en rå dänga om att bokstavligt talat hacka livet ur överklassvinen, mys alltihop.

Knaegt kommer nog aldrig bli mitt absoluta favoritband men detta släpp var ändå bra över förväntan och kommer nog föräras en och annan spinn till. Betyget blir två spray burkar och två tjackballar minus ett par batongslag på en skala mellan har-du-en-krona-Cindy(RIP!?) och att stå på sketfyllan på Möllevångstorget och vråla "ALLT DET HÄR ÄR MITT!".

tisdag 16 januari 2018

Recension: MID - Tills pengarna skiljer oss åt CD



MID är nått gammeltrall som man minns från gamla röjar- och (tror jag?) äggskivor back in da glory 90-ies, med sånger om sprit och mödomshinnors intakthet. Nu är de här med en 6-låtars mini-CD. Jag måste säga att jag tycker det låter helt för jävligt. Te att börja med: det här är för fan metal och inte punk. Inte punk nån jävla stans. Man riktigt hör hur det långa sletna håret hänger ner och trasslar in sig i gitarrunkarfingrarna och extremt skitnödig metalsång som ba...man mår illa riktigt jävla illa. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är hemskt, hemska texter och med vanligt depp-tema... men nån slags saklig ansträngning får jag väl försöka göra. 

Inledande två låtarna ("Döden", "Saknar") är precis så där pissmetal trista som man kan tänka sig men i "Bara barn" bryts det av något med ett lugnare inledande parti och normal sång - och givetvis blir det genast fräschare. En bra, lite dunkel-bitter text som ändå pridear upp i nån slags budskap om kollektiv strävan och gemenskap. Efterföljande "Livet" har en en refräng som som liksom känns go men sen dör av på nått sätt (dessutom rimmar de komplext och kontext - insert: skitnödig-emojin). De avslutande två spåren "Gubbar" och "Levande Död" gubbar på i det tidigare nämnda stuket.

Jag är extremt imponerad av hur Pelle på Second class kids håller fanan högt och prånglar ut proffsigt packeterade grejer på både CD och vinyl - men karln måste ha Sveriges mest perversa musiksmak. Förlåt men jag pallar inte, detta måste redas ut. Vem köper? Vilka spelar i dessa band? Vad fan är det som händer?

Ps. Med på köpet följer massa bonusspår, nyinspelningar av klassiker som jag förstår det. Samma stuk.  

tisdag 9 januari 2018

Recension: Fyrtal i punkrock volym 2 LP



Second class kids = tralleri trallera. Här en LP med fyra band i rent förjävla fult oranget gatefold omslag. Vi tar att i ordning:

Sardo Numspa fångar direkt min uppmärksamhet genom att sjunga på vacker skånska. Det rör sig om sådan där trall som egentligen inte är trall utan mer SoCal punk på svenne-bananspråk, välspelat och melodier som sätter sig och jojo pöjka`, inte alls skitkasst.

Björnkajan (tar paus och suckar över det efterblivna namnet) är tvärtypisk trall av genomsnittligt svealändskt snitt. Svårt att säga varken bu eller bä, de gör sin grej och den är väl inte riktigt min grej, men det är långt ifrån kasst. Eller tja den där låten som hackar på folk som vill bli kända och hånar dom efter deras fifteen minutes... vafan samhället suger alla försöker vi gotta oss på nått sätt, jag gillar att runka till exempel. To each his own som oi-chefen brukar säga.

KKPA har jag för mig låg på kamel records på Schyman Eran och jag har bestämt för mig att de kom från Trellehulla - men här är det rikssvensk Urke-sång och tja, rätt mycket Strebersfeeling överlag tycker jag, på ett gott sätt. "Bruna skjortor - svarta flaggor" är plattans bästa spår. Även "Lögner" är bland de bättre, go låt med det gamla tricket att köra refrängen 40 000 miljarder euro gånger på slutet. Jag kommer ihåg den nu. gammal är äldst som vanligt I guess, KKPA är bäst på platen.

Bendel o co. tycker jag är tråkigare... Det är för jädra klämmigt och gulli gullan ko-ko som en gök gulligt (fan är det för jävla utryck red?/red.) på nått sätt och det är lite av den där obehagliga vis-rock-känslan som ibland poppar upp in da "you touch my trall-a-la-land" (du spårar ur/red.). De bjuder även på de värsta fink-kille-raderna ever i "Tänk om"; j"ag har inga pengar / jag har inga anor som duger i Stockholms societet / men jag har glöden i mitt hjärta / kärlek och solidaritet". Ok fuck fittholm och eliter överallt men vafan ska du med kärlek i verktygslådan till din jävla hippie? Var är hatet och "självklart-får-du-smaka-på-min-julmust-chefen-men-oj-de-var-visst-DÖDSKNARK-I-DEN-SÅ-NU-ÄR-DU-DÖD-lägg-dig-ned-så-ska-jag-pissa-på-din-döda-kropp"-vänstern när man behöver den? Suck.

tisdag 12 december 2017

Recension: In Defiance # 6 (zine)




Nya fanzine är alltid kul i punk/skin-svängen och jag brukar införskaffa de flesta. Det sköna är ju att man kan snoka runt i massa punkstrunt utan att behöva lyssna på skiten när man läser ett zine t ex. Se folk på bild istället för att stå bredvid dom på nått gig och ba "öh, uh" och inte ha ett piss att prata  med varandra om egentligen osv.
Nåväl, Tova som knåpar ihop blaskan har hållit en imponerande utgivningstakt och är nu uppe i sjätte numret på bara typ 1,5 år. Som det ska vara egentligen och som man kanske måste köra för att vara relevant i dessa tider med blögga och 21-åriga punkexperter på Facebook (vafan tror du att DU låter som då?/red.) osv men som det är länge sedan var fallet. Jag har redan sedan nummer ett haft lite småsvårt för det bitvis dåliga och pladdriga språket i zinet (och VEM FAN är du att anmärka på folks språk!?/red.) (Ok ge mig ett break nu red./red.), särskilt som jag får för mig att Tova är en utbildad och nått sånär vuxen människa. Men det blir å andra sidan mer personligt och man har efter några nummer växt in i det hela och vänjer sig. Nummer sex är det klart bästa hittills och innehåller intervjuer med Warrior kids, nya svenska band (Vindvak, DTS och Tumult - samma folk som i alla andra band som vanligt), Fred and the Perrys (som svarar långt och bra, annars är det ofta lite korta o trista svar från många band), gig- och festivalrapporter samt ett ganska gediget recensionsblock. Det som lyfter zinet är just recensionerna som blivit fler och som övervägande skrivits av zinemakerskan själv istället för så mycket inlånade tomtar som det varit innan. Inget ont om dom men i ett zine som är så personligt präglat i övrigt så blir det mer intressant så här. Gigrapporter var kul när man var liten skink-headz och fick läsa om precis varenda centiliter Botas drack och vilka som det sas hej och hå till på Wasted/Rebellion i saliga Streetmusic FC och sedermera Non Serviam. 2017 lämnar det mig lite mera kall om man säger så...  Band spelade, folk söp, nån vakt var dum, nån sa nått kul. Men det här är ju bara jag som blivit gammal och tappat suget på i princip allt här i livet. Och det är ju inte Tova, "Mr.Skinhead" eller nån annan säkerligen ljuvlig liten fyllskalles fel. Det är tiden, livet och framförallt SAMHÄLLETS fel.

Rekommenderad läsning för skins och herberts!

Ps. Extremt mustigt att avhandla decenniets viktigaste och tyngsta skiva på fyra slafsiga halv-rader! Vägs dock upp av de syrliga raderna om Sveriges Sista RIKTIGA Skinheads lilla band. Rimligt, kudos.