tisdag 8 januari 2019

Recension: Skrammel - Under jord LP



Ännu en ny bekantskap för mig ifrån, vad det verkar som, den aldrig sinande strömmen av melodiös punk på svenska som helt uppenbarligen är inne i en jävla "våg" just nu. Det känns som att jag upprepar mig som fan när jag skriver dessa recensioner men mycket går ju igen; det är välspelat och rent ljud, allvarliga/deppiga budskap osv. En positiv grej med Skrammel är att låtarna generellt hålls jävligt korta... Tycker jag får lite Charta 77-vibbar på sången ibland men vettifan, kanske litta Bad religion här och där med... mer rockigt än metal-ljudande men alltså det är en jävla snårskog ibland. Kan väl även namedroppa DLK när jag ändå håller på, fast utan humorn/klurigheten i texterna.

Kan egentligen inte riktigt ta på vad det är som gör det, men om man jämför med exempelvis Lastkaj 14 för att ta en samtida referens så är det något som på alla sätt är lite sämre - utan att för den sakens skulle vara kasst alls. Refrängerna sätter sig inte, inte riktigt lika mangligt heller. Tristast blir det i "Far åt helvete" (fast det är kul att de har både en låt med denna titel och en som heter "Dra åt helvete" (som också suger iofs) på samma plate), "Hoppborgen" och "För Sverige bakåt i tiden". Snäppet över medel får öppningsspåret "Ilska och hat" och "Rikets dårar". Typ så ba.

tisdag 18 december 2018

Recension: Sveriges jävla ryggrad - V/A LP




En samlingsplatta med svenskspråkig punkrock med ett anti-rasistiskt tema. Jag är ju så jävla seg på bollen så plattan släpptes säkert i samband med valet, med oro för ökade framgångar för SD... och vi vet ju alla hur det gick. Trots att syftet är sympatiskt så blir jag lite frågande inför plattans relevans; 1; Det är ju precis (typ iaf) detta alla dessa band sjunger om hel tiden iaf, 2; SCK släpper ju en gratis promo-platta med sina band just nu samtidigt (med flera låtar som även är med här) samt 3; Mycket av låtarna på denna platta är tidigare släppta på egna plattor. Men men, för de som är helt anti-CD så får man hela Lastkaj 14 CD-singeln som kom nyss samt metalfarbröderna MIDs "Fest" ÄNTLIGEN på vinyl... Umeås Kardinal Synd bjuder på lite nytt material, liksom Skrammel och Bendel o Co som vi minns från Fyrtal i punkrock samlingen ifrån förra året. Annan skåpmat är Björnarnas "Fantasifosterland", vars text på något sätt får sägas summera hela plattans tema - hur bakåtsträvande, verklighetsfrämmande tänk och rädsla (enligt låtskrivarna) bygger SD och dess följe. Tja, kanske det. Men det jag som vanligt saknar i detta sammanhang är lite mer analys om varför det blivit så här, varför denna nynasse/nykonservativa våg sköljer över oss, satt lite mer i hela sin samtida politiska kontext - borgarklassens benhårda klasskamp under snart tre decennier (och en hel del jävla annat skit som ändrat de politiska förutsättningarna)... men men, nu är det litta punkrock här och såklart bättre att basha SD än att lajva Midgårds Söner, typ.

måndag 10 december 2018

Recension: EPA - Tretton övningar i mindfulness LP



EPA har snickrat ihop ett väldigt festligt, men också skitfult, omslag. Plattan sticker även ut något från labelsmatesen på SCK Records genom att vara hyfsat mycket stökigare både spel-, produktions- som sångmässigt. Det är bra, kaxig och lagom gapig kvinnlig sång, oftast levererat i ett jävla tempo och med hyfsat mycket "meckighet", dock inte på det där alltför jobbiga skejtiga sättet, utan på ett juste stökigt sätt. Samtidigt är det kanske stöket och tempot som efter ett tag blir till bandets nackdel - få låtar sticker liksom ur gröten. En fördel gentemot andra band i genren är att texthäfte saknas och att det inte hörs så tydligt exakt vad de sjunger - eftersom de flesta sånna här gäng har så trista och grötmyndiga texter.

Låtar som höjer sig lite extra tycker jag är "Tio i ett rum" och allsångsskrålande "Jag håller ditt hår när du kräks". På B-sidan dyker tyvärr upp lite mer teatral sång upp här och där och nånstans tycker jag mig det snyftas om att "polarisarna smälter"... rimligt, men på samma gång liksom ett kvitto på hur jäkla o-rått sånt här plinkeplonk är. Inte sämsta men heller inte bästa Second class kids släppet so far.

torsdag 29 november 2018

Recension: Oldfashioned Ideas - Still worth fighting for LP/CD



Femte jävla platen från "da Motörhead of oi!", och nästa år firar de tio bast, fan va tiden går. Motörhead och Motörhead förresten, det där "man-vet-vad-man-får-pang-på" som så ofta droppas i samband med bandet är i ärlighetens namn inte riktigt sant, men vi kommer till det.

Plattan öppnar urstarkt: "Trouble ahead" är klassiskt tufft och brötigt O.I. utan att ha det höga tempot förvisso, men med en refräng som maler på av helvete. Nästa spår "Let them know" öppnar med en jävligt muskulös Perkeledoft av pride´n´honour som får all annan samtida svensk benrangel-oi att fullkomligt rassla ihop i en lite hög. På refrängen smeks det in flerfaldig kärringasång och det blir faktiskt en jävla must. Och här kommer vi till det jag skrev om innan - Oldfashioned är faktiskt inte alls rädda för att experimentera lite med diverse oväntade pålägg här och där och det växlas rätt friskt i tempo också. Kvinnlig back up vox har vädrats förr (med bla Patricia från Beyond pink/Slöa Knivar) och här har vi Linda från Bustups (lägger även trumpet på  minst ett spår) och två andra för mig okända damer. Redan på tredje plattan Don´t believe a word they say breddades stuket och ett lite, lite cleanare sound smög sig in - samtidigt som refrängerna fortsatte vara fläskiga och anthemiska. På tal om det sistnämnda så finns det gott om den varan även här på Still worth fighting for. Men tillbaka till den starka inledningen! tredje spåret "At the end of the day" är även den en jävla stark och stolt låt, med ultraaggro sång av Per samtidigt som tempot hålls igen en aning, och med ytterligare en skitsnygg refräng som sätter sig - återigen förstärkt med kvinnlig körsång, denna gång snarast i framkant av mixen, och det låter jävligt bra! Med saxslingorna får man faktiskt lite vibbar av saliga Dims Rebellion vilket ju alla inser är ett jävlig gott betyg. Efter detta tycker jag plattan går in i lite mellanläge, samtidigt som de följande låtarna bjuder på schysst variation; vi får lite Sick boy Nick på sång, ett sator-flirtande intro, och ett par låtar som närmast skulle kunna beskrivas som hård svängig rock´n´roll ("No go down", "Time heals nothing", "C´mon C´mon") men även ytterligare en allsångdänga i form av "I know". Nytt för bandet är att man kör lite samarbete gällande låtsnickrandet - tre av låtarna är författade tillsammans med gamla Linköping(eller Eksjö?)-punk-legenden Coste Eriksson, varav "Disregarded Bones" tidigare framförts live och den är en jävla hit!  Avslutningsfår vi ännu en saxsmyckad anthem i "Silver Lining" som känns klassiskt Oldfashioned Ideas ändå på något vis och så allra sist en snabb aggrodänga där lille Gustaf kliver fram och lägger ettrig pissförbannad sång, såsom vi med koll minns originalupplagan av Löst Wörning. Gott så!

Sammanfattningsvis har gubbarna gjort en bra jävla skiva, där man lyckats med konststycket att skapa igenkänning men ändå, på ett lagom sätt, förnya och variera sig. Kanske kommer inte gruppens allra fetaste hits att hämtas från denna plattan när karriären ska summeras så småningom, men å andra sidan finns inte ett enda spår att skämmas för på platten - och hur många band peakar till max på album fem (plus alla sjuor, splittar och annat de hunnit med på "bara" nio år)? O.I. håller än, spöar det mesta i svenska scenen och jag ser framemot vad det kan bjuda på nästa år då de tioårs jubilerar, en liten fågel har viskat att det kan bli lite mustigt. Oi! on!

onsdag 28 november 2018

Recension: I´m A Second Class Kid 2017-2018 - V/A CD



En vad jag antar freebie comp med de senaste årens släpp på SCK Records, rätt mycket från plates som jag redan recenserat här på blögga, varför jag ska fatta mig tämligen kort. Om jag inte missminner mig så är EPA, MID och Skrammels bidrag på denna platta de enda jag inte hört sedan förr - och då samtliga spår ligger på releaser som det inom kort kommer upp recensioner på här på blögga så ska jag inte fördjupa mig om dom just nu heller. Men EPA låter rivigt och snäppet mer intressant än random trallgäng, MID låter obehagligt metal (som vanligt?) och Skrammel snabbt och meckigt på det mer skate-tralliga viset. I övrigt är det noterbart att just de låtar jag själv lyft fram som de starkare spåren på respektive release som är med här; "Sånna som dig" av Underhund, härliga partydängan "Schtoggen" av norrbaggarna Astmatiskt gapskratt, Kardinal synds "Har inte tid" och helt färska "Sverigedemokrat" med Lastkaj 14 feat. Mart Hällgren för att ta ett axplock. En hitkavalkad helt enkelt, och för trallfans bör det vara perfekta plattan att poppa i bilen till och från jobb och få sig en go dryg halvtimme. Jag själv lider inte heller, men 12 låtar i rad blir på något sätt lite too much för den här true oi!-farbrorn.    

söndag 25 november 2018

Lastkaj 14 - För Sverige CDs



LK14 tillbaka med en singel, på temat Sverige av idag får man väl säga. Känns som att detta band har seglat upp som lite av kungarna (och queensen) av svenska mello-core, och den som minns min recension av senaste fullängdaren vet inte att icke heller jag som inte är nån fantast av genren tyckte det var helt oävet. På denna tre-spårsplatta har de med sig en del eminenta figurer som Mart från DLK, Bonnie från Asta Kask samt den för mig okände Loke Nyberg på "Hela hatet stormar" (som den samme även varit med och skrivit). "Hela hatet stormar" är en helt ok dänga om det hatiska debattklimatet och det osunda extrempositionerandet, framförallt på nätet, i dagens samhälle. Lite Ronja rövardotter-vibe på refrängen, lite sköj-sköjigt men fan det fastnar ju. Först ut på plattan dock är låten "Sverigedemokrat" som såsom titeln avslöjar, handlar om SD och mer precist de som röstar på dom och hur de resonerar - och hur jaget/Lastkaj bestämt resonerar annorlunda. Även om just SD-bash känns lite enkelt och uttjatat idag så slutar det ju givetvis inte vara relevant och viktigt. Kanske bara än mer egentligen. Juste låt med en välformulerad text. Sist ut är låten "Ingen röst" som menar att röstskolk är likamed djävulen vilket man kan ha ganska jäkla olika åsikter om... men kudos för att bandet står upp rakryggat för sin sak och sina views. Allt som allt en snabbt avklarad bagatell, men väl utförd.

onsdag 19 september 2018

Prins Carl / Bad Gums split 7"



Prins Carl är ett habilt band som harvat på ett antal år nu utan att varken få mig att lacka ur eller gå upp i brygga så att säga. När jag fångat dom live har det varit precis samma sak - de gör sin grej, den funkar men man vill liksom inte klä av sig naken eller göra revolution direkt. Den som vill kolla upp vad det är för gökar kan ju läsa intervjun jag gjorde med dom för ett par år sen. Här bjuder de på två nya bitar, precis så där i gränslandet mellan Blitzmalande gatupunk och Bad Religion-tuggummistuk. Andra låten, Kings & Queens är den starkare av de två.

Vänder på platen och där får man ett sånt där band som man undrar vafan de får ge ut skivor för. Missförstå mig rätt - Bad Gums är inte genomusla - det är bara så intetsägande att det blir löjligt. Det förmodade försöket till "charmighet" genom att skriva korta simpla texter som upprepar sig typ som Ramones ("All alone" refererar t o m till att sitta på soffan och lyssna på Joey Ramone) faller tyvärr helt platt. Osså massa wooo och whaooo... Nä, har kunde Teddy satsat hela pengen på ett rent Prins Carls släpp istället tycker jag. Fett med o-cred för att labeln säger 45rpm men det visar sig den ska gå på 33, hatar fan sån skit, vill nästan slänga skivjäveln bara för det.