onsdag 19 april 2017

Intervju: Posso Kongro



Jaha Posso Kongro är ett nytt kill-punkband som snart är aktuella med en debut-EP på Noise of sweden och ett antal gig här under våren. Fick ta pulsen på dom och det visade sig att de gillar både öl och sprit...


Posso Kongro - vad är det för jävla namn?


Posso Kongro är härjedalska och betyder typ honspindel med stor äggsäck, alla tuffa bandnamn var redan upptagna (skönt, var rädd att det betydde "pussy kings" på isländska eller nått. Däremot håller jag inte med om att alla tuffa namn är upptagna, här har ni en lista som är up for grabs:

Proud Violence
Urban Sausage
Last Wanking
No heroes, no fucking snow
Handjob, blowjob, any fucking job
Pride mental attitude
Proletariatets diktafon
Leif and the GW´s
Gatans tidelag
Sista bandet
Sista sista-bandet
/red.).


Ok vad har ni att komma med tänker ni, lide goa grogglåtar eller kommer ni revolutionera scenen?


Typ så, låtarna handlar till 95 % om att inmundiga rusdrycker, resterande 5 % handlar om dom tunga arbetsdagar som separerar fyllorna. Kommande EPn skulle lika gärna kunna vara sponsrad av Systembolaget och den tyska gränshandeln.


Berätta lite om den kreativa processen! När ni skapar - reser sig armhåren? 


Låtarna skrivs antingen utifrån en text eller ett riff som nån har sen får alla bidra med sin del (dra inte det där med "alla får bidra med sin del" för långt bara pöjkar, vi hade lite av den policyn i Monkey birds och rätt vad det var blev det kazoosolon, kärringakörer, hundar och annat kör/red.).


Verkar rulla på gott med gigs´n plates? Om Babs ringer och erbjuder "en juste 360 deal pöjkar" - vad svarar ni då?


Babs, ja, hade väl varit fränt för 20 år sedan. Hade i och för sig varit skönt att slippa det vanliga jobbet ett tag.


Influenser brukar det frågas om ibland, jävligt efterblivet tycker jag, folk får väl lyssna efter själva och vad spelar det för roll? Berätta om lite lik i garderoben istället - själv gillar jag Staffan Hellstrand t ex. 


Tobbe: Lyssnar mycket RIKTIG irländsk folkmusik (jag fattar, flogging molly, dropkick, real mckenzies, bags´n pipes, det där jävla bandet från stockholm osv/red.).
Mattias: Skäms inte med att jag gillar Stefan Sundström.
Viktor: Jag gillar Perssons Pack och är svag för trall.
Eliaz: Cornelis och New Order.


Det händer ju lite terror här och var - tar ni avstånd?


Givetvis. Alla fanatiker kan dra åt helvete oavsett om deras vanföreställningar är av religiös eller politisk natur (TACK GODE GUD!/red.).


Jag gillar verkligen den där "när vi var skinheads"-dängan ni gjort (pallar inte googla vad den heter). Var det mycket trakasserier i media och från snuten back in the daze? Kanske som i Chile på 80-talet där man hamnade i piketen bara man had Docs? Berätta om er uppväxt!


Östersund som Eliaz och Tobbe kommer ifrån hyste för 10-15 år sedan en väldigt lätträknad skara av punkare och skinheads. Närmaste staden som arrade gig var Sundsvall 20 mil bort och det var sällan det fanns nånting vettigt att göra. Så vi fick skinheadsa så gott det gick med dom medel som fanns tillgängliga, dvs hemkört och blandband (usch så bull att ta snöscootern ända upp till Sundsvall och så ba "äh finns inget att göra, vi åker hem igen och shotar HB". Ger det här med scooter-skins en helt ny pride iofs/red.).


Gillar ni Rancid?


Nej, icke heller alla dessa band med Rancid-komplex (trallpunk band  med Contemptuous-komplex då?/red.).


Är det några kommunister med i bandet?


Fullkomligt irrelevant fråga men  nej det finns det inte, vi är 4 medlemmar och alla har sin egna politiska uppfattning (tänk nu för fan vad ni svarar... såååå många olika politiska uppfattningar går det ju inte att ha. Alla fyra har olika och ingen är kommunist. Den alerta läsaren räknar ju snabbt ut att minst en då måste vara Folkpartist!!!/red.).


Scenen plågas fortfarande av sexistiska strukturer där kvinnor som är aktiva, liksom i hemmen, främst är de som tar en massa ansvar och sköter infrastrukturen (i form av att skriva fanzine, arra gig, öppnar sina hem för långväga gäster) samtidigt som de tränar och tar hand om sitt yttre. Men på scen står en massa gobbar och blir hyllade som gudar trots att de låter skit och i många fall ser helt jävla groteska ut. Så här har det sett ut så länge jag varit skinhead (våren -68). Hur fan kan det komma sig tror ni och vad gör ni för att förändra saken?


All kredd till alla dom som lägger ner sin själ i att arra gig, skriva fanzine osv (absolut, särskilt BLÖGGARE/red.). Spelar ingen roll vad man har för kön om man har intresse och engagemang för scenen och musiken men vi skulle gärna se att det bildades och bokades fler punkband med kvinnliga medlemmar (jaja det löser sig nog av sig själv.../red.).



punks and skins and pussy kings?

måndag 17 april 2017

Recension: Lastkaj 14 - Becksvart CD




Jaha en CD damp ner för recension. Blir smått förbluffad av hela grejen - labeln Second Class Kids minns jag från när jag hade distro back in da fucking stone age, och då de på den tiden fokuserade staunchly på just CD-formatet och trallpunk så borde de rimligen ha dött. Men icke! Pressreleasen upplyser  mig om att detta minsann är det mest påkostade släppet i bolagets historia och att bandet totalt gått ner sig i svartma, därav skivans titel. typ. Jahapp satt.


Musiken är dock hurtig och flåsig, snabbt och melodiöst och texterna avhandlar för genren typiska ämnen om sorg, deppighet, hopplöshet, tristess, "konsumtionshysteri" (fuck that liberal conscious shit, ge mig era pengar då jag behöver fan konsumera MER), klimat, vara ledsen i allmänhet osv. Ofta med en obehagligt teatral sångstil i hög tonart, ibland blandat med lite skränkörer. Det beprövade och alltid lökiga tilltaget med akustiskt långsamt intro som sedan "rockar igång" testas här och var med förväntat resultat. Samtidigt måste jag erkänna att det är ganska jäkla medryckande ibland och texterna håller sig trots allt långt ifrån skämskuddekänslan som lätt infinner sig när man lyssnar på trall. Trall btw - jag vettefan... ju mer jag lyssnar på plattan så inser jag att det låter jävligt mycket mer Bad religion än Strebers eller Räserbajs liksom, de sätter dessutom sina oozin aah:s om man sär så va. Ibland låter det faktiskt, i korta partier iaf, som Sista Sekunden (insert er egen värdering i det____). Gubb/kärring-vocalsgrejen funkar också fint och låter faktiskt som just en gubbe och en kärring som sjunger istället för som en demon och han det där lilla trollet i "Bland tomtar och troll" som det låter när crust/grind-gäng håller på (Fjant heter han/red.).


De obehagliga låttitlarna till trots så är "Kom så matar vi monstret" och "Kråkan" justa låtar och öppningslåten "Fast du är fast" växer lite för var lyssning. Det är liksom ett mysigt rens och refrängmelodierna sätter sig på ett irriterande sätt. Fan det det känns weird... men trots ett par skivor sirapslimpa, svart kaffe och en öronrens med Last resort, Göteborg sound och Criminal damage så kommer jag inte till sans. Jag må hamna på svarta listan hos The True Order Of The Raw - men jag tycker faktsikt detta är en ganska juste platta.

Ps. Bandfotot tar fucking priset med pallesjal, långt hår, dreads och generande ansiktsbehåring all over the place - spirit of ´94 I guess. Verkligheten gör sig dock påmind i form av damen i bandets  ko-piercing och bomberjacka. När blev bomber var mans egendom egentligen? På the holy 90-talet var det två grupper av människor som hade bomberjacka: skinheads och juggemaffian. Nu springer alla runt i det, bara på mitt jobb har fyra av tio bomberjacka... och då ska ni bara veta vilket jävla kärringjobb jag har. Jaja, allt e skit.

onsdag 5 april 2017

Recension: Drip Feed - Music strikes like a fucking dagger 7"



Drip Feed är jag sedan tidigare endast bekant med via deras medverkan på Chaos in sweden 2 för något år sedan. Av någon anledning har jag satt dom lite i tidig-us-hc-punk/"vill låta kbd"-facket, måhända pga av sångaren Villes transformation från UK82-pöjk till att mer eller mindre uppskatta allt tidigt rått och dyrt... eller så är det namnet eller omslaget på denna platta som känns så. Riktigt så enkelt visar det sig dock inte vara att pin-pointa gruppen.

Första spåret "Digital Era" låter (förutom den skräniga produktionen och den slöddriga sången) som jävligt bredbent punkROCK om ni fattar vad jag menar. Gott men inte megagott, lite seg på nått sätt. Nästa spår "Dagger" drar dock igång det hela i en schysst hetspunkdänga mer i det där förstnämnda stuket. Flippen inleder med plattans bästa spår "Stay free" och här är det inte långt ifrån Villys gamla orkester Lowlifes, åtminstone i den UK82-skråliga refrängen. Avslutande "Hidden agenda" är också stark, lite åt det rockigare håll som första låten men med en rejält punchig refräng och hetsigare tempo. Drip feed får sägas ha ett tämligen unikt sound i dagens svenska punkscen (där fick ni en rad att saxa till pressreleaser) och det är kompetent utfört och totala pinsamheter saknas helt. Ändå vill den riktiga beltbusterkänslan inte infinna sig... men det måste den kanske inte alltid göra.

måndag 7 november 2016

Recension: Grebol - Fyrtio års slit 12"




Jaha då ska man recensera en plate igen. Grebol dök upp som gubben i lådan härom året, sket ut en demo och gjorde lide jigs ´n gigs som vi sär här i skaune. Det är alltid lite kul med plattor med svenne band i typ samma ålder som en själv som gnolar på svenska - man får liksom en inblick i hur fan de ser på världen och kan relatera till sig själv. Det lilla jag fattat om Grebol är väl att de inte verkar vara helt dumma i huvudet samt gör nått slags relevant reflekterande över sakernas tillstånd mer än bara sånger om att skinheadsa och supa (fel på supa eller!?/red.-red.). Strong sovjetisk arbetarromantik på omslag och skivtitel sladdrar ju lite om åt vart sympatierna drar men det är ingen råpropaganda vi möts av.  

I "Inget liv" får folk som går i samhällets ledband och satsar allt på jobb och lite finare bil än grannen sig en hurring och det deklareras att det är ingeting för da Grebol-boys (däremot har jag sett på Insta att iaf Tompa avlat unge så det verkar inte lyssnats så noga på Bulldoggs gamla örhänge (tillika anti-grow up and conform anthem) "Vad du en gång sa" iaf.). Själv känner jag mer och mer sympati för den vanliga gubben i soffan. Well wa evva. Låt no 2 är en bokstavstrogen översättning av Contemptuous gamla dunkla dänga "Borders". En jävligt klämmig låt som påminner om de muskler som Contemptuous kunde ha, jämför gärna med många av dagens bands lite "spinkigare" sound. Bitter kommentar över sakernas tillstånd tänkte man då, idag lever vi ett annat Svedala och ett annat Oi!-träsk.... Bonus-perverst: sången låter ju som Robby Lindy också!

"För Sverige ur tiden" är en spottloska på princess of fucking uglyness och hela kungaskiten - gott så. 40 års slit kör en lite lugnare stolp-grej och det hyllas en gammal knegare som jag misstänker är Lobergarnas farsa, korrekt och bra men låten är inte svinbra tyvärr. Plattan avslutas med en låt om att växa upp och wa-wa-blaa-bla och den är ganska go på nått sätt.

Summasumarum tre halvstyva gubbkukar av fem stenhårda möjliga (ni får själv räkna ut vad det betyder översatt till en mer Björklundsk betygskala). Jag gillart men lite mer egen identitet (möe Stockholm/alla svenne-oi-band över skiten i teman and shit) och mer hitigt så skulle det prieda upp mer.      

tisdag 11 oktober 2016

Recension: Rajoitus/Utanförskapet - "Livet verkar meningslöst igen" 12" (split)




Rajoitus har ångat på i 20+ bast nu och är ingen ny bekantskap även om jag inte äger några plattor med dom. Har morsat på PG ett antal gånger genom åren och tror faktiskt jag sett dom i Malmö way back när Punk Art Riot satte gig på den där latinosvartklubben som hette "Din mamma är en fitta" på spanska eller nått sånt. Dom piskar på med svinbra råpunk precis som jag tycker den ska spelas (om man nu överhuvudtaget ska spela hard-korvpunk istället för karlakarig Oi! eller sexig -77-style pungkrock). Om det verkligen är fullt med finnar i bandet eller om dom skojsar lite på skivomslaget vettifan, de sjungs på finska i alla fall, det görs en cover på Rattus (Feministi) och förebilderna verkar vara gammal go finsk hardcorepunk ala Rock-o-rama samt såklart Discharge... men bandet är från Borås. De går inte ned i metalsoundfällan som många kängband och sången är tuff och rå istället för zombievoices eller kärringaskrik. Inte min genre att leka expert inom men jag gillar det fan mycket och kommer nog spinna den igen. Favoritspåret är inledande "Yritin" (refränger där man bara skriker ett ord är alltid for the win alltså!) . Som ett Moderat likvidation på (ännu mera) speed och med bättre musiker. Ja fan, det är jävla bra alltså! Kängnäven är uppe ICKE-ironiskt och jag noddar med av gillande (istället för att göra det bara för att inte somna som på 99% av alla hardcoregig jag bevistat i Malmö de sista 15 åren...)Flippen är dock en annan story...

Utanförskapet såldes in av Sörling som "bästa manglet just nu" eller nått liknande... och ja, nog fan manglas det. Snabbt och välspelat men med på tok för mycket riffande, tempoväxlingar och småfjuttande. Inledande "Rock n roll outlaw" är trots den aslöjliga titeln (humor hoppas jag!?) lite charmig på just ett rock n rolligt sätt men sången drar ner det totalt. Låter som när jag spydde hemma i Sölvesborg på lördag- och söndagsmorgnarna. Sen går det downhill från där. Löjliga "mystiska" gitarslingor (för mycket leadgitarrtrams överlag) , skum stämning och så sån där jävla rollspelsröst.

Jag vänder plattan fram och tillbaka och inser att de musikaliska skillnaderna banden i mellan kanske inte är så fundamental som det låter här men det är bara att Utanförskapet gör allt på ett så mycket äckligare sätt... Nä fy detta var olidligt att lyssna på. Men köp skivan, Rajoitus är bra och Sörling är snäll.  

onsdag 5 oktober 2016

Intervju - Grebol



Grebol spelar punk, oi! eller något annat skoj. Namnet är trots sin begriplighet helt obegripligt (det är två av snubbarna i bandets  efternamn stavat baklänges). De verkar fan vara helt ok sussed och clued up och snart kommer det skivor och skit. 


Ta the basics; när drog ni igång, vilka är ni och vad har det harvats i för band innan osv?


The very basics är först och främst att Jonte spelar trummor, Tommy sjunger, Jonnie spelar bas och Lasse och Mattis spelar gitarr. Allting startade egentligen i form av en rolig fyllegrej förra våren där Mattis och Jonnie började slamra omkring ensamma i repan och när de väl hade lärt sig några låtar (den allra första var nog ”Run like hell” med The Clichés)(strong, Clichés var/är bäst!/red.) gick det inte längre att hålla Tommy utanför, ens med våld. Lasse har vi sedan hårdhänt tvingat att vara med och Jonte har vi i princip lurat in i bandet.

Vi har inte spelat i några andra band innan. I alla fall inte i några punkband. Men ok, Jonte och Lasse har spelat i andra band. Och de kan dessutom spela sina instrument också!


Ni har på ganska kort tid hunnit knipa både hyfsat stora gig och skivsläpp - är det verkligen rättvist? Borde inte någon form av LAS-dagar-regler gälla för sånt, mitt band har t ex funnits mycket längre och är enligt mig själv bättre också?


Det är väl ganska orättvist. Å andra sidan är ju Vindicate This! både bättre och mer kända än alla andra band som finns(nja men hade vi haft proletariatets diktatur under överseende av det fransénska sekreteriatet skulle det fan varit så/red.). Och dessutom beror ju vårt kändisskap till 80 % på att Tommy är så jävla internetaktiv och pumpar ut groteska mängder Grebolrelaterade inlägg. Någon gjorde nyligen en större nätundersökning och kunde då konstatera att drygt 4 % av the wörld wide web numera består av Grebol.


Hur ser ni på punk/oi!-scenen idag, i Sverige och worldwide? Har punken öht samma relevans idag? Och vad har den för plats i era liv? För mig är det i bästa fall som en småputtrig after work, men ibland som att vara med i en riktigt sjuk sekt. Tankar?


Tja, det positiva är förstås att det finns mycket driftigt och bra ("bra" - det är för fan bara jag som är bra, eller "brau" som vi säger här i Malme/red.) folk i Sverige, det arrangeras en massa kul gig och det kommer mycket bra punk både från städerna och från provinserna (vad i helvete grundar ni det på det har för fan inte kommit nått bra band sen sommaren 2008 typ... källa: 46677 volymer av Sörlings samlingar/red.). Dessutom är det ju jävligt kul att se att band som sjunger på svenska kan få uppmärksamhet och spelningar även ute i Europa (kanske därför det funkar så bra i europe, det fattar inte tramset det sjungs om/red.). Egentligen är väl inte scenen så där dödligt livsviktig, utan mest ett intresse.


Ni drar ju år Oi!-hållet känns det ju som, hur ser ni på den saken och gillas det annan typ av punk (eller annan musik öht) också? Avspeglas det i bandet på nått sätt?


Punk eller oi!, äh, jag vet inte, vi har ju både funkiga trummor och cowboygitarr i sättningen och det ger väl inte låtarna ett så jävla oi!-äkta-council-estate-sound direkt. Men vi är ju fem jävligt hårda killar så det är väl naturligt att du placerar oss någonstans i den hårdaste skolan. Vi lyssnar i övrigt enbart på Martin Solveig & Dragonette.


Hur ser ni på det här med att många är så jävla löjliga? T ex ska gilla alla så fort dom blivit gamla band, trots att dom var skit när det begav sig, och lägga massa energi på att hata eller förneka kvalitén och relevansen hos band som kanske blivit för kommersiellt gångbara eller som "fel" folk gillar? Och det nervösa nickandet... är alla fittor?


Det finns ju vissa märkligheter alltså (that´s an understatement, lögn och rena charader är vad det är, ROLLSPEL rent av../red.). Kan hålla med om att det är rätt lätt att vissna på den kassa och nedlåtande attityden som finns mot vissa band. Liksom även på det ständiga och ganska utbredda romantiserandet av vissa gamla bondraggarnazistband. Gäsp.


Vad har ni för planer framöver när det gäller gigs n plates?


Vi har ändå en del på gång. Vårt första skivsläpp kommer nog från presseriet när som helst nu (oktober-ish). Det är en fem-låtars tolva som heter ”Fyrtio års slit” (PST Records). Senare i vinter kommer vi att följa upp den med en split-tolva (menar ni split-tolva eller split LP egentligen nu? för det heter bara tolva om den har ett färre antal låtar och spelas på 45 varv, denna begreppsmässiga fadäs sprider ut sig allt mer/red.) tillsammans med baskiska Orreaga 778 (Mendeku Diskak). Och till våren kommer vi att vara med på en svensk samlingsskiva också (oh fy helvete, stackare - stay strong/red.).


Jag har noterat att Tommy har en så kallad "tjejpiercing"..har han fått utstå några represalier i skinheadcommunityn för detta?


Nej, men jag har hört att något rimligt är i görningen.


Engagerar ni er för klassen? Tommy är väl syndikalist eller nått... hur är det med övriga gobbar och i bandet? tankar om skitsamhället i övrigt? Är bilbränder verkligen bara ett uppfostransproblem?


Well, nu är det ju så att hela bandet är statligt anställda och därmed arbetar både i och för rådande ordning, eller ja, alla utom en som istället är icke-statlig skadedjursbekämpare till professionen. Så i praktiken är det förstås skatten på hans flitiga getingmördarproduktion som betalar våra andras löner. Bandets enda arbetare betalar således för oss andra. Så bandet i sig är ju ett levande exempel på marxistisk teori och klassanalys. Å det är väl ändå ett bidrag i kampen, tackar som frågar! (bra svar!/red.).


Vad tycker ni om Möllan då?


Tommy blev gripen av polisen sist han var i Möllan och det var ju jävligt gött! Möllan får därför fem plus i min bok. Annars är det förstås Gubbängen som gäller. Gubbängen har ju tidigare producerat storheter som Grisen Skriker och Rikard Wollf (jag hatar djur/red.), så där har vi ju stora loafers att fylla ut så att säga.


Några avslutande kommentarer till alla äkta skallar där ute?


Ja, jag vill att alla ska veta att du har krängt en Vindicate This!-tisha med kladdigt feltryck för 50 spänn till mig. Så jag kan typ bara ha den i joggingspåret (pga fult kladdigt feltryck). Men 50 spänn var fan ett bra pris, det måste jag säga (ja det var väl därför den var så billig, tror väl inte vi kränger kvalitetsskit till no-profit, hur fan ska jag kunna köpa goa plates och ett fett jävla guldhalsband att hänga på mig då?/red.).

tisdag 27 september 2016

Recension: Turist i tillvaron Vol.9 - V/A LP



Ännu en turistplatta. Jag ska försöka att inte skriva en likadan recension som förra gången... så vi delar upp det hela. Börjar med "guldkornen" (så jävla bra är de inte). Lycka till från Umeå kör nån slags Bad cash quartet/BD-stolp-skramlig-popgrej. Inte alls oävet men fan vet vad de gör på en punkplatta riktigt. Kan va plattans bästa låt. På A-sidan finns även Sista försöket som, ja..., går att lyssna på iaf. Hur jävla många "sista band" finns det nu egentligen? Kom igen för fan. Comminor från Västerås är lite samma känsla, det duger i krig, kanske rent av lite bättre än så. Kärring som sjunger (och snubbe som skriker halsen av sig i bakgrunden). Toxo från Stockholm innehåller folk från Spotlicks (och kanske Bombettes från Umeå way back hon den där Elin? Aja bryr mig inte och pallar definitivt inte resa mig ur pridesoffan och kolla omslag och blabla blu blö). Bra låt, punkrock och lite Ståckhooolmspunk-känsla. Liptones står för en av plattans starkaste låtar, en typisk post-two-tone-pop-ska-dänga, framförd på modersmålet. Såväl låttitel ("Stolt") som ovan nämnda faktum får mig inte så lite att tänka på anrika Reinholds - och det är såklart en en bra grej. Mitt problem med Liptones har alltid varit att de kör den vanliga sjukan för modern ska att dra på för fort och tuta för mycket. Här håller de sig ifrån det och resultatet blir mustigare. Å andra sidan - detta ska ju sumera den svenska punken under vår vidriga tidsepok - så vad fan gör de på platen? Micke vi måste snacka... Bad dreams always är ett sånt där band som alltid funnits men jag aldrig hört. Habil Rövsvett-punk är vad jag hör. 

Så har vi resten då:   Shitfuck är helt efterblivet. Plinkeplonk som inte ens är charmigt, man hör och hajjar NADA . Sämre ljud och kvalitet än en dålig mongo-demo inspelad av en sönderrökt studiecirkelsnubbe som tyckte det "va sö gölle´t de sä´". Grid börjar bra men sen kommer "demonröstsång" som gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Distraktion kör kardinalfelet könsuppdelad växelsång, med förväntat resultat (ett av få områden där jag förespråkar, och aggressivt stödjer, könsseperatism). D-takters är ett löjligt bandnamn men låttiteln "Guldet blev till bajs" får mig att dra lite på smilbanden. Musiken lämnar mig dessvärre kall. 

Ytterligare ett gäng medverkar men skiten flyter ihop. Totalt sett tycker jag dock att detta är en rejäl uppryckning jämfört med förra volymen, utan att egentligen tycka en enda låt är nån gylfsprängare direkt. Vad säger det egentligen om mig, punkscenen och vårt samhälle? No clue. 

Sverige, vart är vi på väg?  

Mitt ex av Reinholdssingeln, smek mig