Recension: Sveriges jävla ryggrad - V/A LP

En samlingsplatta med svenskspråkig punkrock med ett anti-rasistiskt tema. Jag är ju så jävla seg på bollen så plattan släpptes säkert i samband med valet, med oro för ökade framgångar för SD... och vi vet ju alla hur det gick. Trots att syftet är sympatiskt så blir jag lite frågande inför plattans relevans; 1; Det är ju precis (typ iaf) detta alla dessa band sjunger om hel tiden iaf, 2; SCK släpper ju en gratis promo-platta med sina band just nu samtidigt (med flera låtar som även är med här) samt 3; Mycket av låtarna på denna platta är tidigare släppta på egna plattor. Men men, för de som är helt anti-CD så får man hela Lastkaj 14 CD-singeln som kom nyss samt metalfarbröderna MIDs "Fest" ÄNTLIGEN på vinyl... Umeås Kardinal Synd bjuder på lite nytt material, liksom Skrammel och Bendel o Co som vi minns från Fyrtal i punkrock samlingen ifrån förra året. Annan skåpmat är Björnarnas "Fantasifosterland", vars text på något sätt får sägas summera hela plattans tema - hur bakåtsträvande, verklighetsfrämmande tänk och rädsla (enligt låtskrivarna) bygger SD och dess följe. Tja, kanske det. Men det jag som vanligt saknar i detta sammanhang är lite mer analys om varför det blivit så här, varför denna nynasse/nykonservativa våg sköljer över oss, satt lite mer i hela sin samtida politiska kontext - borgarklassens benhårda klasskamp under snart tre decennier (och en hel del jävla annat skit som ändrat de politiska förutsättningarna)... men men, nu är det litta punkrock här och såklart bättre att basha SD än att lajva Midgårds Söner, typ.

Recension: EPA - Tretton övningar i mindfulness LP

EPA har snickrat ihop ett väldigt festligt, men också skitfult, omslag. Plattan sticker även ut något från labelsmatesen på SCK Records genom att vara hyfsat mycket stökigare både spel-, produktions- som sångmässigt. Det är bra, kaxig och lagom gapig kvinnlig sång, oftast levererat i ett jävla tempo och med hyfsat mycket "meckighet", dock inte på det där alltför jobbiga skejtiga sättet, utan på ett juste stökigt sätt. Samtidigt är det kanske stöket och tempot som efter ett tag blir till bandets nackdel - få låtar sticker liksom ur gröten. En fördel gentemot andra band i genren är att texthäfte saknas och att det inte hörs så tydligt exakt vad de sjunger - eftersom de flesta sånna här gäng har så trista och grötmyndiga texter.

Låtar som höjer sig lite extra tycker jag är "Tio i ett rum" och allsångsskrålande "Jag håller ditt hår när du kräks". På B-sidan dyker tyvärr upp lite mer teatral sång upp här och där och nånstans tycker jag mig det snyftas om att "polarisarna smälter"... rimligt, men på samma gång liksom ett kvitto på hur jäkla o-rått sånt här plinkeplonk är. Inte sämsta men heller inte bästa Second class kids släppet so far.