Recension: Knaegt - Folkets Ark LP

Det finns en del olika planeter här på planeten Malme. På Knaegts planet så är det ett fullkomligt ragnarök av riots and struggle and strife, galna och trasiga individer jobbar och svinar och rackar och dealar och poppar tabletter för sin survival med luvan uppe, alltmedan det lurar snutar och nassar och jävelskap i vart gathörn. På min planet cyklar man till jobbet i ösregn, trött och bitter och sen hem igen och då vill man mest spola the scum of the street när de slanar på cykelvägar. Visst inser jag med att snutar är statens långa arm, en stat som upprätthåller kapitalismen och klassamhället (och dessutom på ren individnivå består av en massa rötägg). Samtidigt tycker denna gubben att det är ganska softish att man kan vända sig till samhället om man blir utsatt för nått skit istället för att vi ska skippa rättvisa själv med baseballträn hela tiden... o ba liksom: jag ser inte så möe av bängen och jag hatar kriminellt avskum rätt bra mycket mer, påverkar vardagen för folk i stan mer känner jag.

Inget av detta är såklart mer sant eller rätt än nått annat men är ändå nödvändigt för att förstå den komplexa kontexten utifrån vilken jag skriver denna recension. .

Plattan börjar iaf med rökaren "Upp som en sol, ned som en pannkaka" och jag tycker faktiskt det är ganska rått och gött. Jag har tidigare haft lite problem med två saker med Knaegt; meckigheten och bitvis att Fulip är en för bra sångare. Detta tar sig uttryck i att han liksom sjunger som en rock gawd och ibland har jag tyckt växlingarna mellan kängvrål och rock´n´roll känts lite malplacerade, eller bara obehagliga (kan för övrigt intyga att han även sätter "Stad i ljus" av Tommy Cherry Berry-pride som en smäck). De bitarna finns kvar på denna platta men i lite mindre utsträckning ändå tycker jag - visst det är metal här och var men det är hela tiden med ett bra ös, gott rens - you feel me? Mer vrålsång osse.

Genomgående teman i texterna är snutar, rättssystemets fitt-fail, antifa och faktiskt, rätt jävla mycket hederlig klasskamp och arbetshat och förtvivlan och alienation och piss (och "down for destruction", uttrycket återkommer i åtminstone tre låtar!). Lika genomgående är att texterna, trots kanske lite väl säkra kort gällande ämnen, är välformulerade och på sina håll jävligt roliga. Eller vad sägs om: jag önskar att du var mer som Norrlands Guld / och att du vågade vara dig själv mer för en stund / Precis som Carlsberg might be the best beer in the world / är ditt skitsnack det störigaste jag hört / Du är Dressman som ligger runt hörnet / ingen vill ha dig, ful och störig ("Livet") eller Antifa kom hit baby allt är förlåtet / Nassarna styr än en gång den här båten / Våra gator, våra lagar / Visa dom asen vafan dom har startat (Artikel nr 45256). Big ups bitches.

Så där rullar det på, "När flaskjäveln har torkat ut" är redigt mörk och hip-hopisch-pratig om livets allmänna jävlighet, "Länsman" är trots vad jag skrev ovan en go snuthatarlåt (bortsett från introt...), "Knivur i sidur" är en rå dänga om att bokstavligt talat hacka livet ur överklassvinen, mys alltihop.

Knaegt kommer nog aldrig bli mitt absoluta favoritband men detta släpp var ändå bra över förväntan och kommer nog föräras en och annan spinn till. Betyget blir två spray burkar och två tjackballar minus ett par batongslag på en skala mellan har-du-en-krona-Cindy(RIP!?) och att stå på sketfyllan på Möllevångstorget och vråla "ALLT DET HÄR ÄR MITT!".

Recension: MID - Tills pengarna skiljer oss åt CD

MID är nått gammeltrall som man minns från gamla röjar- och (tror jag?) äggskivor back in da glory 90-ies, med sånger om sprit och mödomshinnors intakthet. Nu är de här med en 6-låtars mini-CD. Jag måste säga att jag tycker det låter helt för jävligt. Te att börja med: det här är för fan metal och inte punk. Inte punk nån jävla stans. Man riktigt hör hur det långa sletna håret hänger ner och trasslar in sig i gitarrunkarfingrarna och extremt skitnödig metalsång som ba...man mår illa riktigt jävla illa. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är hemskt, hemska texter och med vanligt depp-tema... men nån slags saklig ansträngning får jag väl försöka göra. 

Inledande två låtarna ("Döden", "Saknar") är precis så där pissmetal trista som man kan tänka sig men i "Bara barn" bryts det av något med ett lugnare inledande parti och normal sång - och givetvis blir det genast fräschare. En bra, lite dunkel-bitter text som ändå pridear upp i nån slags budskap om kollektiv strävan och gemenskap. Efterföljande "Livet" har en en refräng som som liksom känns go men sen dör av på nått sätt (dessutom rimmar de komplext och kontext - insert: skitnödig-emojin). De avslutande två spåren "Gubbar" och "Levande Död" gubbar på i det tidigare nämnda stuket.

Jag är extremt imponerad av hur Pelle på Second class kids håller fanan högt och prånglar ut proffsigt packeterade grejer på både CD och vinyl - men karln måste ha Sveriges mest perversa musiksmak. Förlåt men jag pallar inte, detta måste redas ut. Vem köper? Vilka spelar i dessa band? Vad fan är det som händer?

Ps. Med på köpet följer massa bonusspår, nyinspelningar av klassiker som jag förstår det. Samma stuk.  

Recension: Fyrtal i punkrock volym 2 LP

Second class kids = tralleri trallera. Här en LP med fyra band i rent förjävla fult oranget gatefold omslag. Vi tar att i ordning:

Sardo Numspa fångar direkt min uppmärksamhet genom att sjunga på vacker skånska. Det rör sig om sådan där trall som egentligen inte är trall utan mer SoCal punk på svenne-bananspråk, välspelat och melodier som sätter sig och jojo pöjka`, inte alls skitkasst.

Björnkajan (tar paus och suckar över det efterblivna namnet) är tvärtypisk trall av genomsnittligt svealändskt snitt. Svårt att säga varken bu eller bä, de gör sin grej och den är väl inte riktigt min grej, men det är långt ifrån kasst. Eller tja den där låten som hackar på folk som vill bli kända och hånar dom efter deras fifteen minutes... vafan samhället suger alla försöker vi gotta oss på nått sätt, jag gillar att runka till exempel. To each his own som oi-chefen brukar säga.

KKPA har jag för mig låg på kamel records på Schyman Eran och jag har bestämt för mig att de kom från Trellehulla - men här är det rikssvensk Urke-sång och tja, rätt mycket Strebersfeeling överlag tycker jag, på ett gott sätt. "Bruna skjortor - svarta flaggor" är plattans bästa spår. Även "Lögner" är bland de bättre, go låt med det gamla tricket att köra refrängen 40 000 miljarder euro gånger på slutet. Jag kommer ihåg den nu. gammal är äldst som vanligt I guess, KKPA är bäst på platen.

Bendel o co. tycker jag är tråkigare... Det är för jädra klämmigt och gulli gullan ko-ko som en gök gulligt (fan är det för jävla utryck red?/red.) på nått sätt och det är lite av den där obehagliga vis-rock-känslan som ibland poppar upp in da "you touch my trall-a-la-land" (du spårar ur/red.). De bjuder även på de värsta fink-kille-raderna ever i "Tänk om"; j"ag har inga pengar / jag har inga anor som duger i Stockholms societet / men jag har glöden i mitt hjärta / kärlek och solidaritet". Ok fuck fittholm och eliter överallt men vafan ska du med kärlek i verktygslådan till din jävla hippie? Var är hatet och "självklart-får-du-smaka-på-min-julmust-chefen-men-oj-de-var-visst-DÖDSKNARK-I-DEN-SÅ-NU-ÄR-DU-DÖD-lägg-dig-ned-så-ska-jag-pissa-på-din-döda-kropp"-vänstern när man behöver den? Suck.