onsdag 24 januari 2018

Recension: Knaegt - Folkets Ark LP




Det finns en del olika planeter här på planeten Malme. På Knaegts planet så är det ett fullkomligt ragnarök av riots and struggle and strife, galna och trasiga individer jobbar och svinar och rackar och dealar och poppar tabletter för sin survival med luvan uppe, alltmedan det lurar snutar och nassar och jävelskap i vart gathörn. På min planet cyklar man till jobbet i ösregn, trött och bitter och sen hem igen och då vill man mest spola the scum of the street när de slanar på cykelvägar. Visst inser jag med att snutar är statens långa arm, en stat som upprätthåller kapitalismen och klassamhället (och dessutom på ren individnivå består av en massa rötägg). Samtidigt tycker denna gubben att det är ganska softish att man kan vända sig till samhället om man blir utsatt för nått skit istället för att vi ska skippa rättvisa själv med baseballträn hela tiden... o ba liksom: jag ser inte så möe av bängen och jag hatar kriminellt avskum rätt bra mycket mer, påverkar vardagen för folk i stan mer känner jag.

Inget av detta är såklart mer sant eller rätt än nått annat men är ändå nödvändigt för att förstå den komplexa kontexten utifrån vilken jag skriver denna recension. .

Plattan börjar iaf med rökaren "Upp som en sol, ned som en pannkaka" och jag tycker faktiskt det är ganska rått och gött. Jag har tidigare haft lite problem med två saker med Knaegt; meckigheten och bitvis att Fulip är en för bra sångare. Detta tar sig uttryck i att han liksom sjunger som en rock gawd och ibland har jag tyckt växlingarna mellan kängvrål och rock´n´roll känts lite malplacerade, eller bara obehagliga (kan för övrigt intyga att han även sätter "Stad i ljus" av Tommy Cherry Berry-pride som en smäck). De bitarna finns kvar på denna platta men i lite mindre utsträckning ändå tycker jag - visst det är metal här och var men det är hela tiden med ett bra ös, gott rens - you feel me? Mer vrålsång osse.

Genomgående teman i texterna är snutar, rättssystemets fitt-fail, antifa och faktiskt, rätt jävla mycket hederlig klasskamp och arbetshat och förtvivlan och alienation och piss (och "down for destruction", uttrycket återkommer i åtminstone tre låtar!). Lika genomgående är att texterna, trots kanske lite väl säkra kort gällande ämnen, är välformulerade och på sina håll jävligt roliga. Eller vad sägs om: jag önskar att du var mer som Norrlands Guld / och att du vågade vara dig själv mer för en stund / Precis som Carlsberg might be the best beer in the world / är ditt skitsnack det störigaste jag hört / Du är Dressman som ligger runt hörnet / ingen vill ha dig, ful och störig ("Livet") eller Antifa kom hit baby allt är förlåtet / Nassarna styr än en gång den här båten / Våra gator, våra lagar / Visa dom asen vafan dom har startat (Artikel nr 45256). Big ups bitches.

Så där rullar det på, "När flaskjäveln har torkat ut" är redigt mörk och hip-hopisch-pratig om livets allmänna jävlighet, "Länsman" är trots vad jag skrev ovan en go snuthatarlåt (bortsett från introt...), "Knivur i sidur" är en rå dänga om att bokstavligt talat hacka livet ur överklassvinen, mys alltihop.

Knaegt kommer nog aldrig bli mitt absoluta favoritband men detta släpp var ändå bra över förväntan och kommer nog föräras en och annan spinn till. Betyget blir två spray burkar och två tjackballar minus ett par batongslag på en skala mellan har-du-en-krona-Cindy(RIP!?) och att stå på sketfyllan på Möllevångstorget och vråla "ALLT DET HÄR ÄR MITT!".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar