Ännu en ny bekantskap för mig ifrån, vad det verkar som, den aldrig sinande strömmen av melodiös punk på svenska som helt uppenbarligen är inne i en jävla "våg" just nu. Det känns som att jag upprepar mig som fan när jag skriver dessa recensioner men mycket går ju igen; det är välspelat och rent ljud, allvarliga/deppiga budskap osv. En positiv grej med Skrammel är att låtarna generellt hålls jävligt korta... Tycker jag får lite Charta 77-vibbar på sången ibland men vettifan, kanske litta Bad religion här och där med... mer rockigt än metal-ljudande men alltså det är en jävla snårskog ibland. Kan väl även namedroppa DLK när jag ändå håller på, fast utan humorn/klurigheten i texterna.
Kan egentligen inte riktigt ta på vad det är som gör det, men om man jämför med exempelvis Lastkaj 14 för att ta en samtida referens så är det något som på alla sätt är lite sämre - utan att för den sakens skulle vara kasst alls. Refrängerna sätter sig inte, inte riktigt lika mangligt heller. Tristast blir det i "Far åt helvete" (fast det är kul att de har både en låt med denna titel och en som heter "Dra åt helvete" (som också suger iofs) på samma plate), "Hoppborgen" och "För Sverige bakåt i tiden". Snäppet över medel får öppningsspåret "Ilska och hat" och "Rikets dårar". Typ så ba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar