Recension: Mareld - s/t (demo CD-r)

Grind brukar jag normalt sett mota i grind – det är inte min kopp te helt enkelt. Jag har på något sätt alltid känt att det är musik av/för mobboffer som istället för att raka skallen, sträcka på ryggen och ge sig fan på att vandra ut i livet med lite mer stolthet istället gick hem och lärde sig trumma snabbt som fan och skriva snuskigt hatiska texter. Som om det skulle hjälpa. Men när jag nu fått denna grindcore(metal?)-platta skickad till mig av en marxist jag har ett visst förtroende för (om än med en viss förvanskning av den rätta läran, ”där finns en b****het”,  men men) så ska jag givetvis komma med ett utlåtande.

 

Det är faktiskt inte helt dumt! Jag upplever ljudbilden fläskig och både ”jo jo”, ”sväng” och ”bra rens” är tankar som poppar upp. Demo CD-r:en innehåller sex spår där jag gillar ”Fördriv all jävla tid” och "Gladslakt" bäst. Det blandas mellan rejält drag och lite mid-temporiffande på ett schysst sätt. Näst sista spåret ”Mareld” bryter av lite genom att mala midtempo hela låten, ganska mäktigt faktiskt.

 

Texterna är extremonda/nihilistiska/samhällskritiska – tror jag i alla fall, för mestadels fattar jag ingenting. Vad sägs om: Du söker det okulta / I de svartaste slamfloder / Förnekar deras dragning / Till tryggheten hos modern /De kallar ljuset mörker / Förlustas i extas / En spegelbild i vattnet / Som aldrig går i kras osv osv (”Fördriv all jävla tid”)...fan vet, men rädd blir man! Nått slags genomgående tema verkar vara helvetet i att behöva leva i denna världen, den ruttna förljugenheten i hur/att man trots allt knatar på samt att det ändå inte finns nån lösning/utväg. Eller vad sägs om dessa rader från ”Gladslakt”: Diamanter utrotar / logik och moral / det enda värdiga / -dö som en slav! / Var en glad gris – det rätta livet – den enda vägen / var en glad gris - den enda vägen - till slakteriet.  Fair enough. Jag säger som jag sa till basist-leninisten sist vi sågs: lycka till i livet!

 

Summasumarum så tror jag nog att det kan gå hem i stugorna hos folk som gillar de mer brutala landskapen i hardcorepunk/metalland. Själv kryper jag upp i soffan med en filt, en kopp kaffe och lite Vanilla Muffin på stereon.