Recension: In Defiance # 6 (zine)

Nya fanzine är alltid kul i punk/skin-svängen och jag brukar införskaffa de flesta. Det sköna är ju att man kan snoka runt i massa punkstrunt utan att behöva lyssna på skiten när man läser ett zine t ex. Se folk på bild istället för att stå bredvid dom på nått gig och ba "öh, uh" och inte ha ett piss att prata  med varandra om egentligen osv.
Nåväl, Tova som knåpar ihop blaskan har hållit en imponerande utgivningstakt och är nu uppe i sjätte numret på bara typ 1,5 år. Som det ska vara egentligen och som man kanske måste köra för att vara relevant i dessa tider med blögga och 21-åriga punkexperter på Facebook (vafan tror du att DU låter som då?/red.) osv men som det är länge sedan var fallet. Jag har redan sedan nummer ett haft lite småsvårt för det bitvis dåliga och pladdriga språket i zinet (och VEM FAN är du att anmärka på folks språk!?/red.) (Ok ge mig ett break nu red./red.), särskilt som jag får för mig att Tova är en utbildad och nått sånär vuxen människa. Men det blir å andra sidan mer personligt och man har efter några nummer växt in i det hela och vänjer sig. Nummer sex är det klart bästa hittills och innehåller intervjuer med Warrior kids, nya svenska band (Vindvak, DTS och Tumult - samma folk som i alla andra band som vanligt), Fred and the Perrys (som svarar långt och bra, annars är det ofta lite korta o trista svar från många band), gig- och festivalrapporter samt ett ganska gediget recensionsblock. Det som lyfter zinet är just recensionerna som blivit fler och som övervägande skrivits av zinemakerskan själv istället för så mycket inlånade tomtar som det varit innan. Inget ont om dom men i ett zine som är så personligt präglat i övrigt så blir det mer intressant så här. Gigrapporter var kul när man var liten skink-headz och fick läsa om precis varenda centiliter Botas drack och vilka som det sas hej och hå till på Wasted/Rebellion i saliga Streetmusic FC och sedermera Non Serviam. 2017 lämnar det mig lite mera kall om man säger så...  Band spelade, folk söp, nån vakt var dum, nån sa nått kul. Men det här är ju bara jag som blivit gammal och tappat suget på i princip allt här i livet. Och det är ju inte Tova, "Mr.Skinhead" eller nån annan säkerligen ljuvlig liten fyllskalles fel. Det är tiden, livet och framförallt SAMHÄLLETS fel.

Rekommenderad läsning för skins och herberts!

Ps. Extremt mustigt att avhandla decenniets viktigaste och tyngsta skiva på fyra slafsiga halv-rader! Vägs dock upp av de syrliga raderna om Sveriges Sista RIKTIGA Skinheads lilla band. Rimligt, kudos.

Recension: Mareld/Noll IQ CD-r

Mareld spelar ett slags jävla ondskefullt vev, blir en väldigt uppstressad och obehaglig känsla här hemma i pridelyan. Har så jävla svårt att sätta sån här skit i fack, det grindas och manglas av bara helvete och det är demoniska ondskeröster av bara helvete (sorry) (pinsamt red./red.). Det som är gott med grindband är att de iaf håller upptempot med i monsterköret, långsam metal blir så jävla fjantigt - här kan man släppa fokuset på föraktet då det finns en tydlig punknerv i rensandet. Men givetvis finns en del tung-gung partier också. Pallar inte lyssna om förra demon men tycker mig nog höra att det blivit ännu fläskigare denna gång.

Störd grej var att första gången jag lyssnade så hade jag inte insett att denna cd-r var en split med Noll IQ. Så plötsligt kände jag ba - "vafan pöjka´har börjat göra lite mer redig pönk höhö hehe snöff snuff". Noll IQ kör osse med mangel men klart mer kaos och speed samt en gnutta melodier såväl i helheten som i en del gitarrslingor. Framförallt är sången, som ju är det viktigaste i all musik, punk här. Fast det är jävligt olika från låt till låt ska tilläggas, i "Vad som än händer låtsas som att inget har hänt" så harvar de runt i samma träsk som Mareld. Roliga låttitlar över lag, t ex "Anti-skejt". Inte för att jag har nån åsikt men alltid gott med folk som sätter mer foten i fittsamhället. Lycka till i livet!

Recension: Slaktkniv - Det sjunde inseglet CD

Slaktkniv är för mig en ny bekantskap även om jag sett namnet poppa upp här och var förr. Musiken vi bjuds på är nån form av råpunk eller hardcore på svenne-language. Det är välspelat och välljudande, med ganska cleana guror klart mixad sång vilket jag alltid uppskattar när det gäller sån här musik. I inledande Snutvåld och överlag när det går lite snabbare så tycker jag det är nån slags Poison idea/Rövsvett vibe över skiten, men det säger som vanligt mer om min dåliga koll och begränsade referensram när det kommer till hardcorepunk. Det monotona riffandet är ganska trivsamt men det blir lite enformigt ibland och texterna är på sina ställen infantila - "du är bara en död jävla vinkel" - vafan är det för snack pöjka´?  Samma i "Knivsudd"; Din tid är inget tidsfördriv // Lev dit liv - som en slaktkniv // jag känner glöden // jag springer med döden... ska man bara ha fyra trader i en låt så får man fan se till att de är goa och pridea och inte sånt här pseodo mörkersvammel. Plus i kanten dock för raden om att göra en "round kick" mot Harry haffa... Nu blev det lite neggigt här känner jag och i ärlighetens namn är det inte helt rättvist, det är ändå en på sina håll trevlig liten skiva. Sju spår totalt där avslutande "Destruktiv" är vad jag antar att det de tänker ska vara hiten - melodisk sång-sång refräng som faktiskt sätter sig. Fan vet om det blir nya Green Day dock. 

Fuck knows om plattan ska ses som ett demo-släpp eller ej, CD-r i ett redigt omslag är det iallafall. Mer Slaktkniv hittar ni på såväl facebook, Spotify som Youtube informeras vi även om på det sistnämnda.