Nya fanzine är alltid kul i punk/skin-svängen och jag brukar införskaffa de flesta. Det sköna är ju att man kan snoka runt i massa punkstrunt utan att behöva lyssna på skiten när man läser ett zine t ex. Se folk på bild istället för att stå bredvid dom på nått gig och ba "öh, uh" och inte ha ett piss att prata med varandra om egentligen osv.
Nåväl, Tova som knåpar ihop blaskan har hållit en imponerande utgivningstakt och är nu uppe i sjätte numret på bara typ 1,5 år. Som det ska vara egentligen och som man kanske måste köra för att vara relevant i dessa tider med blögga och 21-åriga punkexperter på Facebook (vafan tror du att DU låter som då?/red.) osv men som det är länge sedan var fallet. Jag har redan sedan nummer ett haft lite småsvårt för det bitvis dåliga och pladdriga språket i zinet (och VEM FAN är du att anmärka på folks språk!?/red.) (Ok ge mig ett break nu red./red.), särskilt som jag får för mig att Tova är en utbildad och nått sånär vuxen människa. Men det blir å andra sidan mer personligt och man har efter några nummer växt in i det hela och vänjer sig. Nummer sex är det klart bästa hittills och innehåller intervjuer med Warrior kids, nya svenska band (Vindvak, DTS och Tumult - samma folk som i alla andra band som vanligt), Fred and the Perrys (som svarar långt och bra, annars är det ofta lite korta o trista svar från många band), gig- och festivalrapporter samt ett ganska gediget recensionsblock. Det som lyfter zinet är just recensionerna som blivit fler och som övervägande skrivits av zinemakerskan själv istället för så mycket inlånade tomtar som det varit innan. Inget ont om dom men i ett zine som är så personligt präglat i övrigt så blir det mer intressant så här. Gigrapporter var kul när man var liten skink-headz och fick läsa om precis varenda centiliter Botas drack och vilka som det sas hej och hå till på Wasted/Rebellion i saliga Streetmusic FC och sedermera Non Serviam. 2017 lämnar det mig lite mera kall om man säger så... Band spelade, folk söp, nån vakt var dum, nån sa nått kul. Men det här är ju bara jag som blivit gammal och tappat suget på i princip allt här i livet. Och det är ju inte Tova, "Mr.Skinhead" eller nån annan säkerligen ljuvlig liten fyllskalles fel. Det är tiden, livet och framförallt SAMHÄLLETS fel.
Rekommenderad läsning för skins och herberts!
Ps. Extremt mustigt att avhandla decenniets viktigaste och tyngsta skiva på fyra slafsiga halv-rader! Vägs dock upp av de syrliga raderna om Sveriges Sista RIKTIGA Skinheads lilla band. Rimligt, kudos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar