Både Björnarna och Underhund (vad är det för jävla bandman egentligen?) är nya bekantskaper för mig, båda tillhörande den till synes aldrig sinande strömmen av grupper som lirar melodiös och trallvänlig punk på svenska, som vanligt släppt på Second Class kids. Björnarna kör på den där blandningen av Bad Religion och Räserbajs som jag tycker mig skönja även hos en del andra av dagens trallband. Det är bra tempo och kompetent, men som vanligt känner jag mig lite avig. Och framförallt inte som helt rätt snoi!be att bedöma skiten. Textmässigt avhandlas nationell chauvinism och nostalgi, arbetarförakt, chefssvin och idioter i allmänhet - #society och life helt enkelt. Återigen rimligt, men det är inget i det textmässiga hantverket som kåtar upp mig till maximum om man så sär.
På B-sidan av denna split-LP huserar då underdogsen i Underhund (tihi+fniss, jävla ball du är då/red.) (där bandfotot snarare avslöjar att flera medlemmar i bandet ser ut som rena rävgryt i ansiktet). Jag är inne i köket, spiller upp kaffe och kliar förstrött bort lite brödsmulor ur brösthåret under första låten, som så här lite filtrerat snarare får mig att tänka på 90-tals streetpunk ala OG Bomshell rocks och dess efterföljare, överraskande nice. "Såna som dig" är en hit! Det är rappt, goa körer och en refräng som sätter sig. Efterföljande "Tomma ögon" gottar på i samma stuk men sedan viker de ned sig i tredje spåret, i precis det där sunkiga diket som låter som typ Lars Winnerbäck med ett läskigt metalband på komp (för mitt inre ser jag långt hår svänga fram och tillbaka i takt med musiken från nån av strängbändarna, urk!).
Sen rycker det upp sig en aning men lite mer vanlig trall än de "streetvibbar" jag fick i början. Texterna är överlag av det mera inåtvända och poetiska slaget vilket faktiskt känns en smula upplyftande i denna genren där det så ofta är samma samhällsdepp och snyftteman. Sångaren har den där sångstilen som snarare drar mer åt hes/skitnödig Asta-sång än Björnarnas m fl gruppers mer cleana skatestuk, vilket jag tycker är the shit (lägg ner för fan, inte ens kul/red.) även om det ibland slirar farligt nära att låta som det mänskliga misslyckandet Malte X.
Ett hyggligt släpp där Underhundarna känns rimligast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar