Intervju - Epidemics

Epidemics är ett fantastiskt band som tar sin punkrock på allvar såväl musikaliskt som rituellt. Och likt alla sant progressiva krafter så lyckas de färdas både framåt och bakåt på vägen mot den stundande undergången...

Halloj. Hur står det till i Epidemics camp? Gigs eller nya releaser på g?

Tja! Rätt lugnt just nu. Vi funderar över framtiden, nya låtar och hur de ska låta. Så fort vi fått ihop några nya så blir det väl ett släpp skulle jag tro!

Hur har responsen varit på era släpp so far? Bäst i Svedala eller utomlands? Visst har ni giggat mycket ute i Europa?

Den har varit bra, inte minst senaste skivan som fick väldigt bra kritik, och vi känner att vi ständigt växer live. Första skivan fick både hyllningar och riktiga sågningar vid fotknölarna. Sågningarna var alla av svenska fanzines medans hyllningarna kom från resten av världen av någon anledning. Vi har varit ett antal varv i Europa, ja. Innan vi fick barn drog vi ofta av 30 spelningar i 30 städer över hela Europa på 30 dagar. Sjukt kul men inget som direkt funkar nu längre. Vi bokade allt själva vilket det var väldigt givande men tog mycket tid att pussla ihop. Östeuropa är bäst!(woooo…/red.)

Disconvenience var ett fantastiskt band, varför startade ni Epidemics? Var det Umeå-wannabe-Köpenhamn-sjukan? (elak fråga men den måste ställas)

Tack! Vi kände inte att vi kom framåt med Disconvenience, och att vi behövde börja om från början med att bestämma hur vi skulle låta. Vi hade egentligen alltid velat göra mer melodiös musik, men det är så lätt och roligt att bara kaosa på som relativt gröna på sina instrument. Sen ville vi prova att låta mig vara lös sångare och lämna över basen till någon annan. Så i samband med nytt sound och nya medlemmar så bytte vi namn på bandet. De första demoinspelningarna (med trummaskin) som vi gjorde med Disconvenience kring 2002 var melodisk punk typ Damned, Ramones och kanske lite Joy Division, men sen när vi började repa i replokal så blev det mer UK82. Efter att vi harvat på med det i några år så ville vi göra ett nytt försök med 77-stuket, och ungefär samtidigt så var det några andra band som också gjorde det både i Köpenhamn och i Umeå och i andra städer. Man vill ju tycka att man är individuell och tänker själv utan att påverkas av andra men så är det så klart inte.

Vad handlar era texter oftast om typ? Jag har fått för mig att Emma är lite av en aktivist, finns det fler sådana i bandet?

Texterna är oftast politiska; ibland i ett samhälleligt perspektiv, och ibland kring personliga betraktelser. De rör ämnen som feminism, konsumtionssamhället, normer, ideal och apokalypsen vi är på väg mot. Vi är alla politiskt medvetna och engagerar oss på olika sätt, om så bara genom att delta i demonstrationer och stå upp mot förtryck i vår vardag.

Är ni skivsamlare? Varför? Om ja vad samlas det på? Om nej samlar ni på något annat?

Nja, jag har väl varit det i någon mån tidigare, men inte nu längre. Jag köpte på mig sjukt mycket skivor förr, och Richard har en hyfsat stor vinylsamling. Jag antar att vi dels är skeptiska till att samla på oss prylar, men att vi också avstår från skivköp av ekonomiska skäl. Vilket såklart skulle kunna leda oss in på en hel roman om hur fan musiker ska kunna gå runt på sin musik om de inte säljer skivor och om vi inte vill köpa andras skivor om vi nu vill att andra ska köpa våra, men jag nöjer mig med att sucka och hoppas på att musikvärlden når en lösning i framtiden (jävla nedladdning förstört hela världen anser jag!/red.). Richard försökte samla på skivor mellan typ 1993 och 2013 men sket i det till slut för det blev så dyrt (visst fan är det…/red.). Men det kan vara rätt kul (kul!? Ett jävla tvång är vad det är!/red.). Att till slut efter flera års letande få tag på nån mäktig sjua, hålla den i handen och kolla på omslaget och texthäftet (aaargh..I know…/red.). Veta att just den här skivan satt Glenn Danzig och screentryckte för hand och vek och limmade ihop i sina föräldrars hus i New Jersey 1980. Richard har dock det senaste året sålt bort alla rariteter pga pank (RESPEKT/red.). Det enda kompletta som finns kvar är Discharge-samlingen. Allt med Cal på vinyl(RESPEKT 2/red.).

Vi spelade ihop i Stockholm i våras. Jag tyckte ni var fantastiska, tyckte ni vi var fantastiska?

Hell yes! Men trots ivriga pårop från våran sida så spelade ni inte New Age och då blev vi ledsna (det hörde jag fan inte!? Säker på ni inte bara gjorde det där norrländska ljudet för ”ja”, typ ”schuu”?/red.)

Ni har gjort musikvideos vilket enligt vissa är kontroversiellt. Vad är er allmänna inställning till det? Jag är hård 90-tals/voxpopromantiker och stödjer det.

Jag har alltid älskat och inspirerats av visuella uttryck till musik. De är en viktig del av upplevelsen för mig. För mig är det en del av vad jag vill göra artistiskt, att uttrycka mig visuellt till min musik. Det hade inte känts så true med superdyra produktioner till vår musik, men våra videos är så DIY som de bara kan bli. Det känns enbart coolt och kreativt. Vi vet att en del tycker det är töntigt och kontroversiellt att som punkband göra musikvideos men orka bry sig om dom.

Hur ser ni generellt på punkscenen? Både begreppet som sådant och dess eventuella status? Har Sörling rätt när han påstår att den är bättre nånsin?

Punken som populärkulturellt uttryck har ju cirka noll status som samtidsfenomen, men hög status historiskt. Det spelar mindre roll, för vi är ju inte punkare för att vi bryr oss om sånt, eller hur? Jag älskar punken som motkultur, och som sådan upphör den aldrig att fylla sin funktion. De alternativa kulturhusen, squatsen och festivalerna är superviktiga för att upprätthålla en rörelse och där människor ägnar sig åt samhällskritik och skapar frizoner med musik som den enande faktorn. Bättre än nånsin? Ja kanske det, den förändras ju hela tiden i alla fall. Ibland kan det kännas som att det var bättre förr men det är riktigt bra nu också! Och om det inte skulle vara det så får man väl se till att det blir det.

Vi har åkt svarttaxi ihop och pratat om black metal, för tio år sen. Idag är Black metal hipstermusik, hur känns det?

Var det efter att vi spelat i Malmö med Vectors? (Vectors,fan alltså Umeås bästa band/red.) Har ett vagt minne av detta. Vad hipsters, och alla andra för den delen, lyssnar på skiter jag i totalt.

Jag vet att några av er är föräldrar. Hur funkar det med ett punkrockmotherfucker life?

Det funkar fint! Förutom att turnéerna blir lite färre och lite kortare. Det behöver i och för sig inte bli så, men för oss har det blivit så. Trixet med att vara punkare och förälder är att överleva det första året för att sedan återkomma till punkrockmotherfucker-livet. Emil har just avklarat det, så nu hoppas vi få med oss honom utanför stadsgränsen istället för någon av våra stand in-basister det kommande året.

Avsluta med att droppa lite favoritartister på senare år!

Korp, Matriarkatet, Nicole Sabouné, Contorture, Paper, Kite, Against Me!, Vindicate This!(korrekt, äntliga sunda värderingar i detta jävla landet!), Trots, Violent Hammer, Anger Burning, ACDC

https://www.facebook.com/epidemicspunk
www.epidemics.se