Intervju - Urban Savage

Urban Savage dök nyligen upp som en frisk (nåja) fläkt på den malmöitiska punkscenen. Med låtar som dundrar ut på ett sätt som skulle få Tor att treva nervöst efter sin hammare har de tagit publiken med storm...
Sångaren Viktor rätade på ryggen och mina frågetecken. 

Vi skippar det trista tugget om vilka ni är och vilka andra band ni lirar i för det är ju egentligen så jävla ointressant. Men berätta lite om hur ni bildades, vad idén var och vilka influenserna var osv.  Har den biten utvecklats sen dess?

Vi bildades antagligen i min eller Linus soffa någon gång 2012. Vi har säkert pratat om det längre än så. Ett par riff inspelade på telefon som han och Peter jammade ihop spelades väl upp för mig och vi sa vi skulle testa att repa. När vi snackade om trummis så var det Ruben som alla föreslog direkt så det var inte ens frågan om någon annan.  När han var med så var vi full sättning, men det tog ju ett tag innan vi kände att vi var ett ”band”, för vi repade inte så ofta i början och tog det väldigt lugnt med allt. Och tanken var bara att repa och ha kul, och kanske spela in något – aldrig ta det någonstans längre än så med livespelande och att svara på intervjufrågor.

Det fanns nog aldrig en konkret idé om att ”så” ska det låta heller – utan snarare tanken att det hade varit skitkul att gå ner i en replokal med ett gäng vänner vars musiksmak du delar och spela musik. Samma tanke då som när man var en snorvalp och gick ner och startade sitt första punkband på fritidsgården för nästan 20 år sedan.  

För mig personligen, så var det inledningsvis jävligt knaggligt – Peter, Linus och Ruben har alla spelat i eller spelar i band som betyder jävligt mycket för mig och att ställa sig i replokalen tillsammans med de tre var nervöst även om vi känner varandra sedan länge. Men när den nervositeten släppte så rullade allt på. Och det märktes efter ett tag för vi hade bara ett par låtar som vi repade fram och tillbaka i början, men efter ett tag lossnade det rejält. Det är väldigt tacksamt att spela ihop med tre lirare som alla gör riff och har idéer, har någon idétorka så är det en annan som har ett riff.

Influenserna är många och från alla håll, men kanske Chuck Berry, Creedence Clearwater Revival, Negative Approach, Attak, Bathory, Judge, The Templars, SSD, Hoist a few, Blitz, Rose Tattoo, Camera Silens och John Carpenter filmer har påverkat en del. 

Ni verkar vara jäkligt jordnära o icke-pretto guys. Hur ser ni på er själva, "scenen " , subkulturer osv?

Vi är rätt vanliga lallare. Vi har liksom ingen ambition om att vara något annat.  Inget särskilt eller märkvärdigt med oss på något sätt. Fyra tokar som knegar skitjobb och spelar musik. 

”Scenmässigt” så är vi främst ett band från Malmö – på det sättet att vi verkligen inte är intresserade av något annat än att spela för samma skrot och korn som oss själva, oavsett om det är hardcorepunks, crustare, skins, metalheads och skiter rätt mycket i vem som kallar sig ”vad”, det är inte så viktigt. Så vi bryr oss inte om rakade skallar, tuppkam, flint, dreads, crew cut eller vad du nu har för dig – vi är samma skrot och korn.  Så vi ser oss som en del av Malmöscenen som innehåller en massa band och folk från alla delar av punkhardcoresvängen.  

Ni har en debut LP "på g"- fett försenad.  Berätta om den, låtteman, inspelning, vem släpper etc? Nöjda?

Förhoppningsvis bör den faktiskt finnas ute tills denna intervju går att läsa nån gång i November. Så kolla in våra sidor för att få tag i ett exemplar. Ursprungligen skulle vi gå in och spela in 2st 7"or, med 4 låtar vardera på, så vi snackade med Jonas från Infernöh som är jävligt duktigt och spelat in bra grejer och kollade om han ville spela in oss. Och det ville han. Så vi pressa in oss i Infernöhs replokal och snickrade lite tillsammans. Och desto mer vi spelade in, desto mer kändes det som att det inte skulle vara 2 7"or utan snarare ett album, då flera av låtarna har en röd tråd mellan dem.  Så vi spelade in de två låtarna som vi lämnat utanför inspelningsplanerna, men som var gjorda under samma tidsperiod – för de knöt samman säcken. Så där satt vi helt plötsligt med ett tio låtars album inspelat på 3 dagar.

Vi släpper den själva på Savage records - dels för att vi ville slippa ”members of”-grejen, men även för att vi är fyra personer som gjort skivan och det föll sig naturligt att även ge ut den tillsammans då man tar hand om det man skapat hela vägen. Men med rätt person som har samma inställning till saker och ting som vi har så hade vi dock kanske kunnat samarbeta kring kommande släpp.  

Nöjda? Ja. Och nej. Det är mycket man vill göra om och göra ”rätt”, men samtidigt är det grejer man tyckte man gjorde fel som låter skitbra nu. Sen är det ju väl så att när man skapar något och det är klart så ser man direkt vad man borde gjort annorlunda.  Vi lärde oss under den första inspelningen och när vi spelade in igen för ett par veckor sedan så hade vi med oss den erfarenheten – och hoppas att det hörs när den nyare inspelningen dyker upp.  En av dem kommer dyka upp på Sörlings Turist i Tillvaron nr 8, och de andra fyra…ja, vi får se vad det blir av dem helt enkelt.

Vad tycker ni om Oi? Tydligen börjar vissa skära sig i armarna av ångest om man säger att ni lirar det, andra börjar kasta gatsten om man säger att ni inte är det. Hur ligger landet?

Gillar en hel del band som stämplats med etiketten. Men det är inte den första etikett vi hade beskrivit oss själva med.  Vi är fyra lirare som har rötterna i punk och vänner i alla möjliga subgenrer och gillar allt möjligt - men om vi är det ena eller det andra är eller vilken genre vi tillhör är väldigt oväsentligt för oss bara vi håller på med vad vi själva gillar och att det hörs i låtarna vi gör. Vad andra vill kalla vår musik förutom punk är inte så viktigt. Det är helt andra saker som håller mig sömnlös om nätterna i alla fall. 

Har ni någon låt som heter Free my land?

Nej. Men Free My Estland riskerar troligvis att skrivas om utvecklingen i Östeuropa fortsätter. Den som lever får se.

Det jag snappat upp av era texter verkar genomtänkt och sympatiskt; kritik av klassamhället,  "livets hårda skola" och snuthat. Kommentar?

Några låtar är nedristade på 15 minuter i något slags feberrus medan andra har bearbetats under 2 års tid. Rent textmässigt så är det nog någon slags uppgörelse med dels en själv och våra upplevelser av vad som sker runt oss, staden, landet och världen vi bor i mellan åren 2012-2014. Och ämnena varierar och går ihop emellanåt. Man påverkas givetvis av sin samtid och skriver texter med inspiration därifrån. Och Reinfeldt-eran var en aldrig sinande källa till inspiration och antagligen blir det inte bättre så det är bara att fortsätta betrakta omvärlden i fritt fall och försöka skriva ner det man ser runt omkring sig på resans gång. 

Hur ser det ut på gigfronten?

Det rullar på slött och förstrött. Vi hade inte riktigt ambitionen att vara ett spelande live-band, utan varit något som vi fyra pysslat med i replokalen och tanke var inte riktigt att spela live från början. Men när vi spelat in skivan kändes det som att det vore kul att göra en spelning eftersom vi faktiskt spelat ihop i nästan 2 år då. Och det gjorde vi. Därefter har vi spelat några få gånger. Dels för att alla jobbar häcken av sig och har andra band, men dels för att vi inte riktigt hade tanken på att vi skulle hålla på och spela live så ofta heller. Förfrågningar har vi fått gott om – men problemet är ofta schemat mellan de andra banden eller att vi helt enkelt inte kunnat på grund av annat i livet. 

Varför heter ni inte Urban Pride och gör jävliiiiigt limiterade stickers med er logo på?

Vi hade extremt svårt att hitta ett bandnamn – det blev liksom tvärtemot som många andra gör, de hittar ett asbra bandnamn och sen hittar de medlemmar. Vi hade ett band i nästan 2 år innan vi kom på ett namn och gjorde vår första spelning.  Vi hade en rad olika dåliga och mindre bra förslag innan Ruben slängde fram Urban Savage, och eftersom att alla gillar Reagan Youth, bor i storstan, men gillar att gå i skogen så tog vi det. 

Angående merch och sånt – så är vi ganska obrydda. T-shirt, pins, skiva och kanske någon sticker ja – men där går gränsen.  Huvudfokus i ett band måste vara på musik. Inte på merchandise (håller inte med det är ju i merchen cashen finns!/red.).  

Vad tycker ni om nya Rancid?

Har missat den, men kommer antagligen köpa den på cd strax efter jag köpt nya U2-plattan. Tackar för intervjun, skål!

(Trummisen Ruben inflikar dock: "Det är det bästa de gjort på 2000-talet, men fortfarande jävligt långt från tidlös musik" (korrekt boy!/red.).)

 www.urbansavage.bandcamp.com 
 www.facebook.com/urbansavagemalmo