Recension: Urban Savage - let thunder roar LP

First things first: Det är jäkligt svårt att skriva en balanserad recension av ett band man nyligen sett och vet krossar live, och om man som i detta fall även känner gossarna så blir det inte mindre knepigt. Men jag är i vart fall hederlig nog att stå för det öppet – jag känner och gillar det här gänget.

Vi skippar bandbiografin – den kan ni läsa på annan plats här på blögga’ – men jag konstaterar kort att det ursprungliga lite lätt ”Chiswick-77’-pubrock-inspirerade” soundet jag fick höra på en demo för ett drygt år sedan nu helt är utbytt mot en tyngre hardcore/slö UK82/Oi!smet… och vilken god smet sen! Musikaliskt rör det sig för mitt relativt okultiverade HC-öra nära vad Criminal Damage pysslar med utan att egentligen vara så överdrivet likt dom, Urban Savage har en annan, argare och bröligare, vibb. Jag tycker mig också höra typ Negative Approachstuk samt vad som enklast bara kan beskrivas som ”jävligt bra rockriff”. Det är medryckande utan att gå skitsnabbt - och det är framförallt jäkligt bra.

Det är välskrivna texter med personliga och ofta jävligt mörka reflektioner över livet och vår samtid och den som känner mig vet ju att mungipan ner ger tummen upp (men det är klart ni inte alla gör det, hur fan skulle ni kunna det?). Det är dock inget emostuk – här finns också ett jädra anamma och rejäla kängor (eller kanske snarare Adidasdojjor?) riktade dit de ska: åt de rika svinen och det ruttna system som upprätthåller deras makt på alla oss andras bekostnad. 

Jag fastnar rejält för ratracedängan ”Minimum Wage - Maximum Slave” och överraskas av den oväntat melodiösa ”Those Who Go And Those Who Stay”. I sistnämnda ger sig bandet på det svåra konststycket att skriva en hyllningstext till såväl hädangångna som levande polare (om jag tolkar texten korrekt?) vilket ofta kan vara en resa rejält långt in i ”lökland” (inte pga av temat i sig utan just för att det är så fett svårt att skriva om sådant på ett sätt som kommer ut värdigt) men they fucking pull it off faktiskt! Starkt. 

Låtarna ”No Cure For A Sick Society” och ”Fight To Win, Fight To Lose” har sedan tidigare släppts ut på da web av bandet och på sätt och vis lider skivan lite av detta – de är det två bästa låtarna och allt det nya man får nu på plattan bleknar i jämförelse. Men bara lite grand!

Ska jag hitta något att klaga på så är det möjligtvis att vissa körer låter lite slafsiga, inte med den hårda distinktion jag skulle önska. Tunga avslutningen tillika titelspåret kåtar inte heller upp mig något värst.   

Risken finns att denna skiva kommer avfärdas som för slö och punkig av renspuritanerna och ändå ”för HC” för punkrockarna och oi!-headzen… MEN det har ju rått lite wannabeskinheadoiboytrend i hardcorescenen på senare år med en del förbrödring och vidgade vyer som resultat (vilket enbart är positivt såklart!) så kanske, kanske kommer rättvisa för en gångs skull att råda och ”let thunder roar” hamna högt när 2014 års årsbästalistor skall skrivas. Det är den värd. 

 www.urbansavage.bandcamp.com 
 www.facebook.com/urbansavagemalmo